Och så, blir man anfallen igen, av något. Man drömmer om odjur och undrar, mellan förnuft och känsla, vad som är hönan och vad som är ägget. På dagen håller de sig på avstånd, men i mellantillstånd, när det vacklas mellan att vara på vakt och att göra sig tillgänglig för... det perverst ärliga och mångbottnade, då blir det trängsel. Att vara trängd, klämd: av något.

Man känner det bara när man är mellan (eller är det kanske bara mellan man känner av?). Det är viktigt att känna det, att vara där: för man bär både skärpa och  sårbarhet, man kan se samtidigt som ögonen skapar sitt, man vet att bilderna och stämningarna är egna, men man vet samtidigt att man inte känner igen dem, att de är främmande, att de kan förvåna.

Mellan hav och fast mark vaskas guldet fram.

Medvetandet är en konkretiseringsmakare men det ser mellan fingrarna och skyfflar undan. De största och fulaste fiskarna fastnar i nätet medan de o så avgörande småglinen smiter förbi. Drömspråket, det perverst symboliskt rymliga, har den största famnen. Men det måste knacka på i det vakna huset, om näring skall kunna utvinnas för hela världen: de upplysta såväl som de mörkerlagda delarna. Således är glömskan, eller oförmågan att minnas,  frihetens största fiende. Den största och den vanligaste fienden. Och en oundviklig fiende. Åtminstone då det som skall ihågkommas är drömmens brutala symboler, som är så mycket, så stora, så djupa, så olika sig själva. Och så olika det upplysta livets etikettregler. 

I skymningen hälsar de oartigt på varandra: den upplyste som inte märkt att hans hus har unken källare, och den burdusa symbolisten som säger saker som även de mest finmaskiga av minnesnät kommer tappa delar av. Men vissa fiskar fastnar, och de kan ge föda åt ett helt folk.

Skymningen är frihetens hantlangare.

 

Tor

27 november 2011 04:48

Frågan är väl ofta vilket tillstånd man vill lämna och vilket man vill äntra.Och det borde ju sitta i minnet.Det gäller alltså att inte glömma vilket tillstånd man vill lämna?Skymningen börjar ofta med ett skimmer som löses upp allteftersom lögnerna blottläggs.Därefter kommer mörkret med hägringarna,ty de falska förhoppningarna gör sig bäst i dunklet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...