Jag drömde om en mycket mycket mörk värld, där varje rörelse var seg, som om den vore en rörelse genom sirap. Jag tror att jag flög, eller snarast kämpade fram, i den tunga luften. Och jag hade, innan eller efter den mörka världen, målat mig i ansiktet - svart och mörka nyanser av blå, grön, röd. Fram trädde då, med färgen, tidigare osedda drag. En förvandling, och jag såg i spegeln hur mitt ansikte hade blivit en arkaiskt grov mongolsk eller samisk kvinnas ansikte. Med ögon som liknar ett rovdjurs.

Men mest har det drömda glömts bort, det senaste. Tungt svart, ogenomtränglig sömn. Mycket finns att göra i drömvärlden, vad det verkar. Kanske har jag tagit på mig för mycket, måste jobba övertid.

Jag har lämnat ett hemligt meddelande till mig själv, och andra andra. Det borde vara nästan (alltid nästan) omöjligt att glömma något nedskrivet så totalt och absolut som jag lyckats göra. (Jag skrev i ett konstigt tillstånd). Lappen har legat insydd i en nalles mage, tillsammans med en annan nalle, i 3-4 år.

         I helgen skulle nallen tvättas och jag funderade på hur jag skulle göra med lappen. Tvätta sönder den och aldrig låta någon få veta vad det står? Plocka ut den och läsa den och förstöra allt? Eller, alternativet som det fick bli - plocka ut den och gå runt med den i fickan (de största hemligheterna håller man säkrast nära sitt hjärta, fjärran de egna och de andras blickar), utan att falla för frestelsen att läsa. Så snart nallarna har torkat ordentligt skall jag sy in den igen.

          Än så länge har det inte varit något problem att ha den utanför nallens mage utan att tjuvkika. Det är rent utav lätt. Att läsa vore att beröva lappen häften av dess själv (den starka egenskapen: hemlig). Men någon gång vill jag nog ändå att den skall bli upptäckt och läst. Man skriver ju alltid för en annan.

Och visst kan den komma fram, till någon, någon gång. Som en flaskpost. Men den kan likväl låta bli att komma fram. Ligga kvar osedd på en strand. Dödas av tidens tand.

Som en flaskpost. Allt är lika rätt.

 Natt i Kareby

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...