Dubbelgångare i mina trakter. Vi möttes och vi båda, jag och han, hävde ur oss instinktiva korta hälsningafraser, innan vi av osäkerhet snabbt gick vidare. Han var inte den jag trodde. Och jag vet inte vem han trodde att jag var.

Man skall döda sin dubbelgångare. Jag vet inte riktigt varför, men så säger traditionen. Dubbelgångaren kommer med otur. Det är en fråga om liv och död, om vem som hinner döda den andre först. Döda just eftersom den andra inte är annan: utan samma, samma som jag. Världen är inte stor nog för två av mig. Jag är inte stor för två av mig. (Lite varstans är det således kutym att, i fall av tvillingfödsel, döda ett utav barnen, or so they say).

Jag har dödat min dubbelgångare en gång. I en dröm. Fast hon inte bara dubbelgångare, utan  dubbel dubbelgångare; för jag fick först syn på henne i en spegel. Hon kom sedan emot mig, och jag högg ner henne, hänsynslöst.

För hon kunde inte tillåtas.

Obehag. Mötet med eller tanken på, idén om, dubbelgångare har kopplats till begreppet och känslan das unheimlich . En vid känsla som kan väckas av allt från dockor som ser otrevligt levande ut, till tanken på att bli levande begravd, deja vu, oförklarliga sammanträffanden, spegelbilder, och upprepningar.

        I grunden synes det vara fråga om en tvekande känsla inför något som bär både igenkännande och främlingsskap, inför det som är eget men samtidigt främmande, inför det som är främmande men samtidigt eget. Freud (1919) famlade och trevade och tvekade inför grunden till denna känsla, men försökte, till sist, ändå sluta sig till att den uppstår då man påminns om en förgången, nästan-glömd tid: en epok i individens barndom, eller (och här blir det kontroversiellt) i mänsklighetens barndom, av nomadism och magisk animism.

Du är jag men jag är ju bara jag, du kan inte vara jag. Obehaget inför dubbelgångaren stammar, enligt Freud, från den lilla barnets egenkärlek: dess narcissism. Ty denna egenkärlek får barnet att producera flera själv, för att förenkla egenriktade kärlekens framkomst. Eller något i den stilen. När man sedan, i vuxen ålder, har gått vidare men påminns om denna tid, via dubbelgångaren, träder en kuslig känsla fram. Det andra jaget är bekant, men främmande. Den vuxne har samlat in och ordnat upp barnets många (projicerade) jag. Endast en återstår. Dubbelgångaren påminner om pluralismens tid, och otrevligheten tar vid.

Fast. Egentligen är vi ju alla alltid många och andra inför oss själva och inför varandra. Men det är en annan historia. Eller?

Djupare lager, andra skikt. Ett autencitets- och närvaro-behov ligger, tror jag, och ruttnar här, någonstans i bilden av dubbelgångaren, i skräcken inför dubbelgångaren. Att jag skulle vara en annan, eller klyvd, eller att jag skulle vara (Gud förbjude!) möjlig att kopiera: att jag inte är autentisk, det är vad dubbelgångaren antyder. Hon kan komma och stjäla mitt liv. Hon är ett hot mot min bild av mitt jag som helt och rent och bortom kopieringsmöjlighet.

Det finns bara en Gud. Treenigheten förkastades nog inte enbart av vissa eftersom de var "obildade barbarer" utan förmåga till abstrakt tänkande, utan eftersom tanken på flera i en väcker dubbelgångarens kuslighetskänsla. (Men det är ju tre önskningar i en. Det går ju faktiskt inte! som de säger Kinder Egg-reklamen, som vi alla ovilligt tagit till våra hjärtan...)

Evig en-het. En kärlek. Ett jag. En Gud. "Om du måste välja en...".

Det finns bara en. "Vik hädan, dubbelgångare!"

Nej. Man borde nog säga "Välkommen in, vi har mycket att tala om".

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...