På något vis vore det enklare att leva i en rakt igenom ful värld. För vi kan ju inte låta bli den där melankolin, ett slags i-förväg-sörjande, då vi ställs öga mot öga med skönheten.

Jag och Djuret var just ute i skogen och medan hunden var glad kände jag för att dö: dimman och höstlöven band ihop något som var plågsamt fint. Ge mig det. Eller befria mig från livet så jag slipper veta att jag inte kan, att jag är liten eller otillräcklig inför detta. Utanför mig ligger detta och jag antar att jag sörjer något, som människa, som avskild men medveten. Något drar i mitt hjärta och det gör ont samtidigt som jag vill stanna för alltid: det gör ont eftersom jag inte kan stanna för alltid. En slags masochism. Något måste och vill jag göra. Men det är ett något som inte finns eller går. Om det finns vet jag inte vad det är: det är ovetbart. Jag vet bara att det är omöjligt.

Bron över vattnet var avstängd. Jag gick över ändå, men jag kan inte komma över min mänsklighet.

 

nadja

20 november 2012 19:13

Jag tycker verkligen om dina texter. Du uttrycker sådant jag själv inte hittar orden för.

Espe

20 november 2012 19:18

Hemskt roligt att höra! Jag skall försöka fortsätta skriva :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...