Identitetens kontinutet, känslan av dess kontinuitet, är bedräglig av flera anledningar, insåg jag nu. Vissa människor, som jag träffat kanske två-tre gånger, i hast, i korthet, i snabbt undflyende, många av dessa människor torde inte se något annat än ombytligheten i mig. Ibland tyst, ibland manisk, ibland blyg, ibland elitistisk, ibland rädd, ibland ful, ibland leende, ibland paranoid, ibland trygg. De ser väl något av sanningen där, antar jag. Men själv ser man sällan den där ombytligheten, för mellan dessa snabbt övergående punkter eller stunder som de sällan träffade möter fortsätter jag; i lagom takt och utan att jag själv märker det sker övergångar till andra beteenden eller andra mentaliteter, andra Jag-lägen. Jaget övergår till annat-jag, långsamt och smidigt och mjukt, utan märkbart snabba brott och skutt och dramatiska epokskiften. Endast de sällan mötta och de som möts i all hast ser hur olik jag egentligen är mig själv. 

Nu: HBTQ-festival. 

Ett minne eller en lämning från gårdagens festival på andra långgatan i Göteborg.  Jag återkommer med några ord när jag har något, en tanke eller en känsla eller en skräck, att komma med igen. Men, det kan dröja för min hjärna verkar ha tagit sommarlov.