Flickan och Djuret går och badar i den somriga grönskan. De är glada och nöjda och fria och oskyldiga. De är rena. En vacker vy, en idyll, en ljus skönhet. Men idyllen har alltid redan börjat krackelera. För vattnet och sträckan utmed vattnet finns i en verklighet som inte är ren och fin.

"Stranden" är nästanbebodd. Den är upptagen av de kringströvande som inte riktigt bor - människor från samhällets utkant, de utstötta och sargade och beroende ickeboende. De ugglar sorgset mellan färgglada systembolags-påsar. De saknar mycket, tak och ro och glädje.

        Men de äger något som många andra saknar: tid. Och med denna tid kan de utnyttja den inte-längre-så-fina lägerplats som någon utopist någon gång bestämt sig för att bygga där, utmed det guppande vattnet. En lägerplats ämnad för de lyckade människorna, de som äger hem och arbete. Men dessa priviligerade människor har även skänkts en tidsbrist, en tidsbrist som gör lägerplatsen överflödig, för dem. Överflödig så till den grad  att den istället kan utnyttjas av de som är samhällets överflöd: de hemlösa och de ledsna.

      Men de som inte saknar hus och jobb finns ändå med i bilden. Ty på andra sidan vattnet ligger en högrest, ren, lyxig byggnad med bad och gym och utsikt över de utstöttas tillhåll. När flickan står jämte det badande Djuret i de utstöttas revir ser hon hur människorna med pengar och hem springer på löpband där inne, spenderar tid effektivt - hur de bygger upp en hållbar kropp i en ohållbar värld och tittar ömsom på de utsötta, ömsom på Djuret och flickan, där de alla står på andra sidan vattnet och tittar tillbaks.

Vattendrag och stränder har i många tider och i många kulturer setts som magiska, liminala sfärer där olika världar möts. Och nog är det väl så även här.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...