Jag drömde att jag gick ner i en bäck som blivit till en brungrön, seg sörja. Jag visste att där fanns döda kroppar, utblandade och upplösta, och något ännu äldre, någon gammal lämning. Jag ramlade hela tiden med ansiktet ned i det äcklande, gång på gång ramlade jag, och fastnade med fötterna, i det bruna. Jag höll andan för att inte få sörjan av lik och gamla lämningar i mig. Men jag kom loss, till slut, och hittade  bäckens andra ände, där den var ren och djup och klar. Vattnet gick upp till midjan och det var kallt och friskt.

Sommarlov! (utbrister hon och ler stort, tills hon inser att hon kan utbrista det endast eftersom hon inte är vuxen eller ansvarsfull nog att orka skaffa sommarjobb).  

Och för övrigt känner jag för att strypa de där människorna (som i hyperfulla spårvagnar med folk ståendes i gången ändå insisterar på att ta upp två säten genom att sitta stilla och tungt och bestämt på det yttersta, med ben och kropp i vägen för alla de som är trötta och vill komma dit, dit in, till den innersta, den innersta sittplatsen - och som gör så utsustade med en blick som säger "jag ser er men vägrar låtsas om det, försök inte ta ögonkontakt med mig - vill ni sitta måste ni ruska om mig ordentligt, fysiskt, hårt, ni måste knacka mig på axeln och yttra några bedjande ord med hög, tydlig röst, då kanske, kanske jag kan tänka mig att maka på mig, men jag kommer göra det med en mycket besvärad min, med en anklagande blick, med en kropp som skriker STÖN") varje gång jag ser dem.

Och man kan göra det där på så många sätt.

Smak av bananlack i munnen. Irritation över att av tandläkare ha berövats 725 riksdaler. Blöt (som fan!) om fötterna. Sömndepraverad. Illamående. Orolig över oerhört konstig, nyss inlämnad text om Columbus möte med den Nya Världen, de obestämbara undslippande indianerna som trots detta sedan ändå fängslas, om möjligheterna och riskerna och bristerna i gästvänlighet, om det tredje rummet, om den ena och den andra och Gud vet vad mer.

Samtidigt. Den där texten. Den där kursen. Om kolonialism. Om Europas koloniala arv. Den är lite magisk, eller det är lite magiskt, hur det har blivit. Ni vet, vi rör oss i historien om "vi", "de, "samma", "andra", "väst", "öst" - om hur vi misslyckats att mötas, om våld som fallit, om beslagtagande, om erövring, om brist på gästvänlighet, om våld mot de som faktiskt var gästvänliga, om brist på respekt och brist på empati och förståelse.

Ni vet. Allt det där.

Det märkliga är att det är som om temat liksom manifesterar sig självt i vilka studenterna råkar vara. Vi är bara två stycken, men vi är varandras  motsatser. Jag: kvasifilosofisk idéhistoriker präglad av Derrida, invävd i frågor om annanhet, gästvänlighet, kritik, tid, framtid... Den Andre: ekonomihistoriker, praktisk, rak, fakta, skeptisk till filosofiska flummerier och idén om idéer som grundläggande för/i historiens rörelser, ut- och invecklingar.

Till i morgon skall vi ha läst och funderat över varandras texter. Så. Då  får vi se hur det går: med min konstiga text, och med mötet - i praktiken, i verkligheten - mellan två helt olika människor, mellan den ena och den andra, mellan två kroppar som bär upp helt olika ideal och idéer och världsbilder. Kommer vi lyckas (be)möta varandra bättre än vad historiens kolonialherrar kunnat bemöta "de andra"?

     Inte ens John Mandeville, den tolerante och nyfikne medeltida reseskildraren, lyckades med detta. Kannibaler i fjärran kunde han förstå och fascineras av, men judarna, de andra mitt i det egna, de andra som Mandeville tvingades leva nära, tvingades dela sin vardag med - mot dem hyste han agg. I tanken är det lätt att hålla sig lugn och empatisk, men öga mot öga? Då blir det svårt, då blir det allvar, då blir det snart gnäll och gny och skitsnack.

(Den judiske flosofen Emmanuel Lévinas menade förvisso att det är just där, öga mot öga, ansikte mot ansikte, som det renaste etiska erkännandet av den andres rätt att existera äger rum, men vafan - han var ju jude!)

Det är trots allt ganska befriande (förlåt mig, detta är riktigt lågt) när man möter intelligenta, begåvade, kreativa, och geniala människor som åtminstone inte dessutom är vackra på utsidan. Men ibland är de ju det också. Då är det tungt.

Jag överväger att gå och köpa ost.

Men jag skall till tandläkarodjuret i morgon.

Så snålhetsdjuret säger:

"Nej!"

Jag insåg nyss: Gästvänlighet, denna högt hållna syssla, har ett skimmer av femininitet över sig - att ta emot, att öppna, att vänta stilla och passivt till dess att någon anländer, aktivt, kraftfullt, omskakande. De är kanske männen som talar till män här, i detta varsamma och försiktiga tal om ett gästvänlighetsbehov. Män talar till andra män, och ber dem bli mer kvinnliga, mer passivt väntande. Så, kanske borde kvinnorna mindre sällan våga klä sig i den oväntade besökarens kappa, bli insläppta istället för att släppa in? 

Dags nu, för mig att gräva djupt inom mig, i hopp om att hitta en kyligt karg platå där jag inte hoppas på för mycket. Skyddande rusning av det hårt tåliga materialet Pessimism, förädlat av det vanligt förekommande latinska pessimus: värst.

Identitetens kontinutet, känslan av dess kontinuitet, är bedräglig av flera anledningar, insåg jag nu. Vissa människor, som jag träffat kanske två-tre gånger, i hast, i korthet, i snabbt undflyende, många av dessa människor torde inte se något annat än ombytligheten i mig. Ibland tyst, ibland manisk, ibland blyg, ibland elitistisk, ibland rädd, ibland ful, ibland leende, ibland paranoid, ibland trygg. De ser väl något av sanningen där, antar jag. Men själv ser man sällan den där ombytligheten, för mellan dessa snabbt övergående punkter eller stunder som de sällan träffade möter fortsätter jag; i lagom takt och utan att jag själv märker det sker övergångar till andra beteenden eller andra mentaliteter, andra Jag-lägen. Jaget övergår till annat-jag, långsamt och smidigt och mjukt, utan märkbart snabba brott och skutt och dramatiska epokskiften. Endast de sällan mötta och de som möts i all hast ser hur olik jag egentligen är mig själv. 

Nu: HBTQ-festival.