Smak av bananlack i munnen. Irritation över att av tandläkare ha berövats 725 riksdaler. Blöt (som fan!) om fötterna. Sömndepraverad. Illamående. Orolig över oerhört konstig, nyss inlämnad text om Columbus möte med den Nya Världen, de obestämbara undslippande indianerna som trots detta sedan ändå fängslas, om möjligheterna och riskerna och bristerna i gästvänlighet, om det tredje rummet, om den ena och den andra och Gud vet vad mer.

Samtidigt. Den där texten. Den där kursen. Om kolonialism. Om Europas koloniala arv. Den är lite magisk, eller det är lite magiskt, hur det har blivit. Ni vet, vi rör oss i historien om "vi", "de, "samma", "andra", "väst", "öst" - om hur vi misslyckats att mötas, om våld som fallit, om beslagtagande, om erövring, om brist på gästvänlighet, om våld mot de som faktiskt var gästvänliga, om brist på respekt och brist på empati och förståelse.

Ni vet. Allt det där.

Det märkliga är att det är som om temat liksom manifesterar sig självt i vilka studenterna råkar vara. Vi är bara två stycken, men vi är varandras  motsatser. Jag: kvasifilosofisk idéhistoriker präglad av Derrida, invävd i frågor om annanhet, gästvänlighet, kritik, tid, framtid... Den Andre: ekonomihistoriker, praktisk, rak, fakta, skeptisk till filosofiska flummerier och idén om idéer som grundläggande för/i historiens rörelser, ut- och invecklingar.

Till i morgon skall vi ha läst och funderat över varandras texter. Så. Då  får vi se hur det går: med min konstiga text, och med mötet - i praktiken, i verkligheten - mellan två helt olika människor, mellan den ena och den andra, mellan två kroppar som bär upp helt olika ideal och idéer och världsbilder. Kommer vi lyckas (be)möta varandra bättre än vad historiens kolonialherrar kunnat bemöta "de andra"?

     Inte ens John Mandeville, den tolerante och nyfikne medeltida reseskildraren, lyckades med detta. Kannibaler i fjärran kunde han förstå och fascineras av, men judarna, de andra mitt i det egna, de andra som Mandeville tvingades leva nära, tvingades dela sin vardag med - mot dem hyste han agg. I tanken är det lätt att hålla sig lugn och empatisk, men öga mot öga? Då blir det svårt, då blir det allvar, då blir det snart gnäll och gny och skitsnack.

(Den judiske flosofen Emmanuel Lévinas menade förvisso att det är just där, öga mot öga, ansikte mot ansikte, som det renaste etiska erkännandet av den andres rätt att existera äger rum, men vafan - han var ju jude!)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...