Den som inte provat, att gå långlång ensam nattpromenad, i skogen, på höjder och i dalar, över tomma tysta gator, den har gått miste om något obeskrivligt vackert - en upplevelse som är omöjlig att beskriva utan att låta jättepretentiös: men, ja, jag kan inte hålla mig, för det är magi, det är romantik, det är dunkel, det är hemlighetsfullhet, det är det gömda, det är det okända, det är som om mörkret gör allt fult fint.

        Från skogsbergsklipporna nära mig kan man se över hela staden, och man kan ta hur många foton som helst utan att lyckas fånga känslan av att stå där på bild. Och lyktstolparna på kyrkogården, när grenar från grönaträd hänger över, så att ljuset blir lummigt och... ja, ni hör ju. En ensam parkbänk bredvid ett berg, dovt belyst av trött lyktstolpe, vaktad av den nästan sovande solens sista strålar som far genom en öppning mellan träden. Hararna, jösses - alla dessa harar, de är många på dagen, men på natten är de fler. Sen går man ut på en stig mot en klipphäll högt upp och hänförs över allt som samsas i samma undersköna bild: älven, industrin, kraftledningen, träden, berget, dalen, solen, himmelmörkblå-heten. Det är nästan så att man glömmer varifrån man kom, kanske för att man inte egentligen vill hitta tillbaks.

      Som guldkant på detta allaredan sagolika har jag flera gånger haft turen att träffa några stycken små magiska nattvarelser. Jag trodde inte att jag skulle få se dem igen nära mitt hem, inte efter att jag flyttat från landet in till staden. Är de inte lite för exotiska, ömtåliga, kräsna och unika för att vistas i någon annan miljö än den ultimata landsbygden, jämte gårdar och mil efter mil av skogar? Det trodde jag. Men så såg jag dem igår ändå: i det annars kolsvarta diket lyser det grönt. Lysmask!

(Första gången jag såg det gröna ljuset från det lilla djuret visste jag inte vad det var. Fantasin sprang iväg och jag tänkte "störtat utomjordiskt rymdskepp!" och "begravd forntida högteknologisk stad!". Det verkade mer sannolikt än att vi i Sverige skulle ha något så märkligt i vår fauna av idag. Men det var naturen som lyste, och det finns inget "bara" i det. )

(Jag är förresten nyss hemkommen från fyra timmars barfotapromenad med Djuret, så ha tålamod med eventuella textuella fel, et cetera)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...