Det känns kanske lite ute att (mar)drömma om spökerier, men jag gör det ändå. Så länge det finns liv och död kommer de nog fortsätta att nästan vara och nästan komma tillbaka, spökena. Och gör de inte det är det något som gått riktigt fel.

Jag lutar mig ut genom köksfönstret och känner att det är ljummet. Fuktigt och ljummet med kvittrande fåglar. En känsla av tropiker, av barndomssemestrar , av resor till papegojparken Palmitos Park på Gran Canaria.

Gran Canaria. Paradis för det lilla barnet som var jag. Coca cola och chips i Maspalomasöknen. Strandpromenader och lunch jämte palmer utmed vattnet. Kvällspromenader genom elektronikaffärer med en vilt prutande pappa. Kyckling till middag, alltid kyckling till middag. 

Jag är nog nostalgiker ut i fingertopparna. Men jag kan samtidigt inte låta bli att undra: hur ser släktskapet mellan nostalgi och spökeri ut? Ett ojämlikt förhållande mellan syskon? En ond och en god tvilling? En lydig att önska och en anarkist att frukta? En missförstådd fuling och en favorityngling med gula lockar? "Dom är fina, vi är fula, dom är  glada, vi är sura, dom är nöjda, vi vill mera" - det måste vara sången spökena sjunger om de ljusa nostalgiminnena. Nostalgi är farligare än den som spökar, tror jag, farligare än den eller de som hemsöker. Spökena gråter nog alla de andra timmarna, alla de andra timmarna då det är för ljust för desperat hemsökelse.