Det känns kanske lite ute att (mar)drömma om spökerier, men jag gör det ändå. Så länge det finns liv och död kommer de nog fortsätta att nästan vara och nästan komma tillbaka, spökena. Och gör de inte det är det något som gått riktigt fel.

Jag lutar mig ut genom köksfönstret och känner att det är ljummet. Fuktigt och ljummet med kvittrande fåglar. En känsla av tropiker, av barndomssemestrar , av resor till papegojparken Palmitos Park på Gran Canaria.

Gran Canaria. Paradis för det lilla barnet som var jag. Coca cola och chips i Maspalomasöknen. Strandpromenader och lunch jämte palmer utmed vattnet. Kvällspromenader genom elektronikaffärer med en vilt prutande pappa. Kyckling till middag, alltid kyckling till middag. 

Jag är nog nostalgiker ut i fingertopparna. Men jag kan samtidigt inte låta bli att undra: hur ser släktskapet mellan nostalgi och spökeri ut? Ett ojämlikt förhållande mellan syskon? En ond och en god tvilling? En lydig att önska och en anarkist att frukta? En missförstådd fuling och en favorityngling med gula lockar? "Dom är fina, vi är fula, dom är  glada, vi är sura, dom är nöjda, vi vill mera" - det måste vara sången spökena sjunger om de ljusa nostalgiminnena. Nostalgi är farligare än den som spökar, tror jag, farligare än den eller de som hemsöker. Spökena gråter nog alla de andra timmarna, alla de andra timmarna då det är för ljust för desperat hemsökelse.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...