Vaknar av doften av nybyggt kaffe trots att här inte finns något nybryggt kaffe i rummet. Halvsömnhallucination, förmodligen.

Ägnar sedan morgonen åt slösurfande på nyckelorden "Charlie Sheen" och undrar hur och när och varför det blev okej att driva med instabila människor så länge de är kända? Inte bara okej: utan näst intill påtvingat, som om man inget annat kan göra, som om det inte finns en enda kvadratmeter över till allvar eller empati. Varför känns det som ett skämt att skriva om Sheen som om han faktiskt vore en människa, skriva om honom utan att skämta?

        För alla oss lågmälda vanliga människor blir människan något annat än människa när han eller hon blivit känd, verkar det som. En sak eller ett djur eller en halvgud. Ett abstrakt något, en symbol. Inte undra på att Sheen talar om sitt blod som tigerblod. Men jag vill inte, jag vill faktiskt inte, vältra mig självgott välmående (#winning) i åsynen av hur den framgångrike visar sig falla, visar att jag inte fallit, visar att jag är lite bättre, trots allt. Är det vad alla andra gör? Är det därför det känns som ett skämt att inte skämta om Sheen just nu? 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...