Vi, jag och hund, mötte nyss en vacker mörkögonbrynad pappa med ett litet flickebarn. Hon var klädd i rosa overall och var liten, en liten människa. För henne var hunden jättestor, ett gigantiskt Djur. En pälsig, svart fyrfotad varelse med viftande svans och spetsig nos.  En jättestor varelse av en helt annan art, främmande men med snälla ögon. Vad fantastiskt det måste vara för de små människorna med de få erfarenheterna, att möta dessa stora pälsiga främlingar.

         Jag försökte få henne att våga hälsa på djuret. Osäkert och sakta och smått gick hon fram men kom inte närmre än en halvmeter. Sen stod de där, den lilla människan och det stora djuret, och tittade på varandra. Djuret var nog den första att känna av den pinsamma tystnaden, för han hittade snart en pinne som han tog i mun och slängde framför den lilla människans fötter, två gånger. Den lilla människan skrattade tyst över detta fantastiska - ett stort svart djur kommunicerade med henne! Men hon förstod inte hur man skulle svara, att pinnen måste kastas tillbaks, att man måste besvara den andres förslag. Samtidigt  undrar jag; är det  verkligen endast då, med svar på förslag, som dialog kan uppstå? Jag tror att de förde dialog ändå, fast på ett eget, osynligt eller hemligt språk.

Soundtrack: Carl Johan Vallgrens Vad skall du med kärlek, när du kan skaffa hund?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...