Jag såg en kvinna på den förkylt paralyserade spårvagnen idag. Hon hade väldigt vackra ögon och såg lite ut som ett mänskligt rådjur. Andra var djuren jag drömde om under natten som ganska nyss var här. Blodtörstande och demoniserade hundar som man, som människa, ändå tog hand om och fortsatte att älska. Med hjälp av bloddränkta små brödbitar i liten platsbehållare mättades eller fjättrades djurets djuriska blodtörst, så att lugnet fick bestå. Ändå var jag rädd för den där lilla vidriga saken som ville åt mitt blod trots att den såg ganska söt ut, och trots att hens matte och husse älskade henom lika mycket nu som innan, då blodtörsten var mindre.

       Som vanligt var det skymning i drömmen, och snart skymmer det också här - utanför mitt fönster i den vakna verkligheten lyser nu dagens sista sol. Sådana där guldaktiga strålar som signalerar att vinterns kyliga, blåaktiga ljus är på väg att dö bort. Från fönstret ser jag husen på Guldhedens topp, på berget där. De är sant guldiga, de där guldhedshusen, när den guldiga kvällssolen lyser på dem. Namnet kom kanske därifrån, från bevittnandet av hur de varmare årstidernas guldiga solstrålar gör berget guldgult. Nu är solen helt bortgången hos mig, men på guldhedstoppens hus lyser det fortfarande smått. Dit upp når inte de blodtörstande drömhundarna än på ett tag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...