Morgonskogspromenad. Jag möter en familj utmed stigen. Ett litet barn vill träget gå in på en liten, knappt märkbar, sidostig. "Vill du gå upp där?" undrar mamman. Ja, barnet verkar bestämt nyfiken på den där kvasi-stigen. Underligt, för jag vet att det råkar ligga en Järnålderslabyrint där uppe, upp för stigen. Fångad av det märkliga ögonblicket, kring det här barnet som verkar veta utan att veta, börjar jag tala till mamman. Utan onödigt försnack, eller ens ett hej, stannar jag upp framför henne och säger:

- "Det ligger faktiskt en järnålderslabyrint där uppe, så hon är inne på rätt väg".

Under ett par långa sekunder, medan jag yttrar dessa första ord, ser mamman mycket förvånad, ja, rent av misstänksam ut, trots att mitt utseende knappast bär likheter med skurkar eller banditer, knarkare eller mördare. Men hennes ansikte tinar upp till ett vagt leende när hon hör vad det är jag säger.

- "Jaså?" säger hon.

- "Ja, fast den ligger kanske under snö nu, jag vet inte..." svarar jag.

Ungen fortsätter envist att gå mot stigen och den oväntat väntande labyrinten och mamman säger:

- "Han kände kanske på sig det...". 

- "Ja, han kände kanske kraftfälten..." svarar jag och fortsätter gå och tänker att "jaha, ungen var tydligen en han...".

Så, nu har jag sökt bilder på labyrinter, och stötte helt oväntat på denna fantastiska bild. Tydligen kommer den från filmen "Labyrinth" (1986). Jag känner genast att den borde ses.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...