Stämningen lättade lätt efter att pappa varit hos mig och gjort mitt köksbord högre och ståtligare med fina små träklossar. Våren var utomhus och jag gick in i den, stannade ett tag. En hare sprang ut framför hunden men han reagerade inte eftersom haren var en hare och inte en katt. Jag hittade en pinne som jag tyckte om och inte kunde släppa. Den fick följa med till universitetet där den med texten: "Detta är en helig pinne (mata den inte efter midnatt)" ställdes stolt upprätt jämte en papperskorg. Bara äldre människor, professorer och lektorer eller väldigt övervintrade studenter, vågade stanna och titta och läsa. De unga låtsades inte om den. Den var farlig för dem, tydligen.

Jag drömde att jag skulle fånga en upp ett fiskyngel ur ett stort stort akvarium. Men jag var tvungen att vänta tills den vuxit till sig, så att man kunde se den ordentligt. Annars skulle jag bara ha famlat i grumligt vatten,  virrigt, utan att ens lyckas skymta den eftersökte simmaren.

En fin metafor för väldigt mycket.

Jag kommer ofta på saker under kvällen, när jag ligger framför TV:n och inte orkar gå upp och leta efter penna och papper. (Jag hörde någon gång om en författare som skrev alla sina böcker framför TV:n - jag kan förstå honom, en viss distraktion, distraktion med måtta, kan nog slå undan en del prestigeförväntningar och lämna rum åt ett rent glädjeskrivande, ett "i förbifarten"-skrivande). Men mobilen, den orkar jag plocka upp, den ligger ju nästan alltid nära. Så sitter jag nu med de sparade orden:

"Självreflektion eller att gå utanför, in eller upp i något annat? Men det är inte samma sak? Medkänsla som dygd."

Jag minns ungefär vad jag tänkte om detta och varför jag kom att tänka på det. En kvinna som var med i Skavlan planterade tanken. Och det är väl ingen komplicerad tanke egentligen. Frågan är helt enkelt: är självreflektion verkligen så fantastiskt bra som vi ofta får höra? Är det inte i uppgåendet i något annat, utanför, som får oss och världen att må bra? Och - å andra sidan kan kanske självreflektion, i alla fall någon av dess många sorter, ses som ett gå-upp-i-något-annat-utanför, då självreflektion ju handlar om att ta avstånd från sig själv, göra en själv till ett objekt att betrakta: att vara objekt och subjekt samtidigt. Men självet slutar för den sakens skull aldrig att vara det viktiga, det som skall undersökas och betraktas och förbättras och bestraffas, eller?

Sufier (muslimska mystiker)  dansar för att glömma sig själva och komma ihåg något annat.

Kvinnan som fick mig att undra och tänka såhär var religionsvetaren och författaren Karen Armstrong. Hon hade som ung bestämt sig för att gå i kristet kloster istället för att studera ihjäl sig på universitetet. Istället blev det klostret som höll på att ta död på henne. Många år senare fick hon dock ännu en gång upp ögonen för religion, i samband med ett besök i Jerusalem där hon för första gången på riktigt mötte islam och judendom. Så blev hon åter fängslad, och fann just detta - det hälsosamma och vackra, och lite mystiska, i att lämna sitt jag för att gå upp i något annat: att känna medkänsla.

Kanske är självreflektionen och medkänska väsensskilda, kanske inte. Men någonstans är det nog ändå som så att vi blir oss själva först när vi möter och kastas in i något annat, särskilt om det andra inte är noga utvalt och likt oss. Utan medkänsla och empati och förståelse och fascination finns inget själv att reflektera över. Ja, det kanske är så det är.

En essä skall skrivas, någon gång. Snart? Jag vet inte. Jag borde, innan jag plötsligt kommer tvingas läsa 150%. Men jag känner att jag är lite rädd för att börja, som om jag skulle kunna svika någon. Skall man skriva när man är som ivrigast? I så fall har det tåget nog redan gått. Jag har väntat för länge. Det kommer bli en svår förlossning. Barnet har blivit lite för stort, det har slingrat och trasslat in sig i navelsträngen. Fast på något vis kommer jag nog lyckas lirka ut det. Lyckas det komma ut helt och rent, och stort, är jag en glad och nöjd mor. Hellre för sent än för tidigt. De tidiga blir så bräckliga och små och fattiga. Och de måste ligga i respirator länge, så att man hinner laga och förstärka i efterhand - ett hemskt komplicerat precisionsarbete som kräver absolut tålamod och absolut koncentration. 

Det sker ett mirakel varje gång man lyckas födas precis på sekunden då barnet blivit moget.

Jag hade nyss en diskussion med två främlingar på facebook. Ämnet var gnälliga eller negativa statusuppdateringar. Med ett något sarkastiskt tonfall gick jag till försvar för de gnällande, och till attack mot de äckligt käcka, alltid positiva. Ett tag tänkte jag att mina diskussionspartners skrev till de positivas försvar med en udd av ironi. Jag tvingades snart inse att så icke var fallet. 

Så, varför finner jag de glättiga statusuppdateringarna och deras försvarare så irriterande? Av avundsjuka? Ja, kanske det. Men främst på grund av sådana inläggs tomhet. Det är det svåra, det smärtsamma, det irriterande, det "negativa" som behöver ventileras, exponeras, och i någon grad omvandlas till kreativ kraft. Mänsklighetens fantastiska påfund "humor" vilar just på denna grund: att det finns tragik, irritation, missförhållanden och missnöje, och att det finns människor som ser och reflekterar kring detta. Lyckan är färdig,  den är ett mål i sig, den behöver ingen vidare ventilation, den behöver ingen omvandling - och den föder ingen nära relation, för det behövs ingen empati eller förståelse mellan en lycklig och den som ser den andres lycka. Lyckan är fin, men den är inte särskilt produktiv. Snarare är den en produkt, en färdig vara. 

       Om alla skulle känna sig tvugna att skrika av glädje och inget annat, om de skulle vara tvugna att göra detta jämt - ja, kan konsekvenserna bli annat än negativa? En reservoar av allt det där andra, gnället och missnöjet, skulle snart bilda en svart böld i samhällets hjärta, och vad än värre är - humorn och ironin och sarkasmen skulle dö ut. 

        I ett större perspektiv kan man med ganska stor säkerhet säga att gnäll hänger samman med kritik, med förmåga att urskilja problem, med förmåga att se att vårt Här Och Nu inte är perfekt, och med ett mod att i en eller annan form våga uttrycka detta missnöje. Bannlyses gnällandet så bannlyses, på sikt, utgångpunkten för samhällskritik, för ett fruktsamt utopiskt tänkande som utgår från medvetenhet om problemen, inte utifrån en illusion om att allt är bra om vi bara är positiva. Istället för att flyga ut mot dålig sjukvård, dåliga skolor, dåliga förhållande för landets fattiga, så skulle vi säga "ja, men, gnäll inte nu, tänk positivt, vi har ju mycket att vara glada över också!". En ohyggligt olycklig dikatur av falskt lyckliga människor skulle bli resultatet. Tom och humorlös och utan framtid. Alla dödssjuka människor skulle få höra det många cancerpatienter redan fått höra: "tänk positivt bara, så kommer allt att ordna sig".

I värsta fall hamnar vi i en värld som ser ut som Jehovas Vittnens pamfletter. 

Näe, jag säger som Malin Ullgren skriver i en recension (DN) av Barbara Ehrenreichs Gilla läget - hur allt gick åt helvete med positivt tänkande:

"det mest typiska tonläget i en diktatur [är egentligen inte] svartsynen eller det öppna hotet mot de egna medborgarna, utan i stället ett starkt krav på entusiasm och framtidstro, på enorma skördar och tjocka spädbarn. Det realistiska påpekandet att skördarna slår fel och att barnen är magra är det som inte tolereras."

Se även gärna  detta avsnitt av SVT-serien Jakten på lyckan, där den underbara Hanna Hellquist möter både den svenska lyckoindustrins guru Mia Törnblom och den ovan nämnda amerikanske lyckotvångskritikern Barbara Ehrenreich, och dennes så väldigt behagliga lågmäldhet. 

I hungerns hetta kan jag likväl passa på att hylla Nicholas Kalmakoff, den ryske konstnären jag exponerade här för något inlägg sedan. Som om han vore någon slags smältdegel av gränsländer och extrempoler tog denna mystiske man både kvinnohat, asketism, exotism, drömskheter, och ockultism till sitt hjärta, och öste ur denna reservoar fram diverse mäktiga verk. Alla med en fängslande rytm, ett vågigt flöde, en känsla av eldigt vatten.

         Det sägs att han var med i samma sekt - strikt avhållsam men samtidigt blodigt brutal - som den berömde Rasputin: ryssen som trollförde hela kungamakten och vägrade dö. Men till skillnad från Rasputin levde Kalmakoff  ett liv i avskildhet. I perioder lämnade hemmet endast för att gå till sitt arbete vid teatern, där han designade dräkter och kulisser. Det var en av hans vänner från teatern, en skådespelare, som en gång fick tillgång till Kalmakoffs skörd från gränszonen. På vinden, hade Kalmakoff berättat, fanns det skisser, mängder av skisser - av Djävulen.  Och han ljög inte: på vinden fanns verkligen mängder av skisser från de gånger då Kalmakoff lyckats skymta denna mörkrets best. Kalmakoff behövde dock inte vända sig till självaste Odjuret för att få fram en känsla av skräck och äckel och mörker: det räckte att han vände sig inåt, till kammaren där naturens krafter hållits inne, vuxit sig ohyggliga via hemlighetsmakeriet och bristen på frisk luft.

 Kalmakoff på Galleri Charpentier, Paris, 1928. Laurence Caruna darrar förmodligen av ilska då/om han ser att jag lånat denna bild: allt vi vet om Kalmakoff  vet vi nämligen tack vare Carunas efterforskningar. Så, härmed tackar jag honom för hans fina arbete!

Varför denna märkliga besatthet vid mörkrets krafter då Kalmakoff samtidigt levde asketiskt? Varför all denna i konsten oförbisebara eroticism då grundpelaren för Kalmakoff var avhållsamhet? Kalmakoff synes märkligt splittrad i denna inre och yttre kamp mellan djuret som hänger sig och människan som kan välja att hålla djuret tillbaka. Han fjättrar sig  hårt vid den upplysta människans borg: men ju hårdare repen dras desto vildare, färggladare, starkare, ohyggligare och vackrare blir allt som rör sig på andra sidan av muren. Och muren mellan upplysningens borg och skogens vildliv är knappast oforcerbar. Genom penseln tassar djuren från landet bortom in i Kalmakoffs säkra borg. Blev kan kanske förvånad, ja, lite skärrad, då han såg vad han råkat släppa in? Eller var detta gäster som han hela tiden, halvt i hemlighet, önskat få besök av?

Se galleri här.

Jag oroar mig för att min gulnande palm håller på att avlida och undrar om det går att vara harmonisk om man bara bestämmer sig för det? Om man bara tvingar in sig själv i någon slags kvasimeditativ hippie-anda? Jag ger det ett försök idag, med apelsinsaft, öppet fönster ut mot vårvädret, Bob Marley, och ett intensivt jävla förtryck av alla saker jag borde läsa och skriva och tänka och förbereda. Förtryck: levnadskonstnärens främsta knep, kanske? Jo, jag tänker att många till synes fulländade saker och samhällen och människor nog varit mästare på det där, på att tränga undan ett oönskat stoff. En beprövad metod alltså, och nu är det min tur.

  Ibland får man tillåta sig att skriva fullständigt meningslösa saker, faktiskt.

Otrevliga drömmar av onämnbart slag, klassiskt tabutema - men utan drömmens  vanliga accepterande naivitet: jag minns att jag i drömmen försökte övertyga mig själv om att detta måste vara en dröm, snälla säg att detta är en dröm. Till tabusaken forsade också  enorma mängder vatten, en över allt utbredd flodvåg som folk verkade märkligt villiga att anpassa sig efter, villiga att navigera runt på olika vis. Morgonen gick så åt tvugna men samtidigt ytterst nyfikna funderingar kring vad vad detta drömda vatten och dessa drömda tabun kunde tänkas betyda...   

       Mer tid borde ha lagts på Schleirmacher, inför lektion senare under dagen, men vatten och tabu lockade av någon underlig anledning mer än den gamle tyske romantikern. Vattnet forsade dock åter en gång in, under lektionen. Kort nämndes nämligen det svåra i översättandet av ordet och metaforen hav i gamla testamentet. Vattnet och havet, det böljande blå, som för oss idag är sådär ljuvligt lugnande med sitt guppande och sina rytmiska ljud, sin oändlighet och sin stillhet - samma hav var för de gamle något mycket  skrämmande, en kaosmakt, en förintare, en allt-slukande organism som i sitt djup kunde tänkas dölja alla tänkbara vedervärdigheter och odjur.

      När blev havet lugnt och fridfullt? När försvann idén om denna blåa organism som hållare av ohyggliga hemligheter, vilda och aldrig skådade väsen, odjur? När slutade dess storhet och djup och vidd att skrämma, för att istället börja lugna och fascinera?

 Illustration (ca. 1100 f.vt.) av hur havsordjuret Tiamat dödas av Marduk.  Från det mesopotamska skapelseposet Enuma Elish, som kan läsas här.