Jag drömde att djuren sprang ifrån mig i natt. Ett utav dem ville stanna hos mig, men kunde inte stå emot den andres vilja att fly undan. Mina djur, mina älskade djur. Jag hoppas att de kommer tillbaks till mig i natt.

Jag försöker knäcka koden, om det finns en kod, och läser därför om något som kallas transgenerational haunting... en tyst, hemlig och omedveten överföring av ett obearbetat, förtryckt trauma från föräldrar eller far-/morföräldrar till barn och barnbarn och deras barns barn. Från generation till generation vandrar traumat vidare, och blir tystare och tystare, hemligare och hemligare, allt svårare att uttrycka, allt mer stumt, substansberövat. Slutligen ligger det där, i barnet, som en tomhet, som ett hål eller ett vakuum från något som drabbat föräldrarna eller föräldarnas föräldrar eller deras föräldrar. Det som någon någon gång förlorat och inte förmått sörja för lever vidare, försöker bli (ombe)sörjt av nästa generation eller generationen efter denna - men dessa generationer vet inte vad det är som gnager, eller ens att det är något som gnager. De handlar och känner på vissa sätt, utifrån den hemlighet de råkat ärva: och vet knappt ens att det finns ett något att komma över, att det finns ett något som vill bli bearbetat. Att bearbeta en hemlighet, ett tyst arv av trauma - hur gör man det? Att bearbeta ett spår av ett spår av ett trauma - hur gör man det? Det kan man nog inte, inte utan tidigare generationers hjälp, inte utan deras (eventuella) vetskap om vad traumat egentligen är, eller var, eller förblivit i tysthet, i hemlighet.

        Förintelsedrabbade, afroamerikaner, de koloniserade - dessa är klassiska exempel på grupper där detta kan antas ske, där tyst nedärvda trauman spökar, där inre tomheter fortsätter att störa, generation efter generation. Men det krävs inga oerhörda katastrofer: det lilla som görs hemligt och blir tyst är lika förlamande som det stora som görs hemligt och blir tyst, ärvt i tysthet. Ingen är helt befriad från spöken, från hemsökelse. Det är jag ganska säker på. De må vara genomskinliga och tunna, spökena, men de är starka, inflytelserika, envisa. De är helt enkelt bra på vad de gör, eftersom de är vad de gör - spök[ae].

Morgonskogspromenad. Jag möter en familj utmed stigen. Ett litet barn vill träget gå in på en liten, knappt märkbar, sidostig. "Vill du gå upp där?" undrar mamman. Ja, barnet verkar bestämt nyfiken på den där kvasi-stigen. Underligt, för jag vet att det råkar ligga en Järnålderslabyrint där uppe, upp för stigen. Fångad av det märkliga ögonblicket, kring det här barnet som verkar veta utan att veta, börjar jag tala till mamman. Utan onödigt försnack, eller ens ett hej, stannar jag upp framför henne och säger:

- "Det ligger faktiskt en järnålderslabyrint där uppe, så hon är inne på rätt väg".

Under ett par långa sekunder, medan jag yttrar dessa första ord, ser mamman mycket förvånad, ja, rent av misstänksam ut, trots att mitt utseende knappast bär likheter med skurkar eller banditer, knarkare eller mördare. Men hennes ansikte tinar upp till ett vagt leende när hon hör vad det är jag säger.

- "Jaså?" säger hon.

- "Ja, fast den ligger kanske under snö nu, jag vet inte..." svarar jag.

Ungen fortsätter envist att gå mot stigen och den oväntat väntande labyrinten och mamman säger:

- "Han kände kanske på sig det...". 

- "Ja, han kände kanske kraftfälten..." svarar jag och fortsätter gå och tänker att "jaha, ungen var tydligen en han...".

Så, nu har jag sökt bilder på labyrinter, och stötte helt oväntat på denna fantastiska bild. Tydligen kommer den från filmen "Labyrinth" (1986). Jag känner genast att den borde ses.

Det känns kanske lite ute att (mar)drömma om spökerier, men jag gör det ändå. Så länge det finns liv och död kommer de nog fortsätta att nästan vara och nästan komma tillbaka, spökena. Och gör de inte det är det något som gått riktigt fel.

Jag lutar mig ut genom köksfönstret och känner att det är ljummet. Fuktigt och ljummet med kvittrande fåglar. En känsla av tropiker, av barndomssemestrar , av resor till papegojparken Palmitos Park på Gran Canaria.

Gran Canaria. Paradis för det lilla barnet som var jag. Coca cola och chips i Maspalomasöknen. Strandpromenader och lunch jämte palmer utmed vattnet. Kvällspromenader genom elektronikaffärer med en vilt prutande pappa. Kyckling till middag, alltid kyckling till middag. 

Jag är nog nostalgiker ut i fingertopparna. Men jag kan samtidigt inte låta bli att undra: hur ser släktskapet mellan nostalgi och spökeri ut? Ett ojämlikt förhållande mellan syskon? En ond och en god tvilling? En lydig att önska och en anarkist att frukta? En missförstådd fuling och en favorityngling med gula lockar? "Dom är fina, vi är fula, dom är  glada, vi är sura, dom är nöjda, vi vill mera" - det måste vara sången spökena sjunger om de ljusa nostalgiminnena. Nostalgi är farligare än den som spökar, tror jag, farligare än den eller de som hemsöker. Spökena gråter nog alla de andra timmarna, alla de andra timmarna då det är för ljust för desperat hemsökelse.

Jag försöker inbilla mig att jag bara inbillar mig.

Och hoppas att jag gör rätt i det.

Skriver jag bättre när jag inte sovit?

Är det så så tror jag det hänger på en slags skärpt verklighetskänsla uppblandad med en suddighet i hjärnan. Är det så så tror jag man uppnår samma effekt mer långtdragen hunger. Är det så så skulle konsekvenserna kunna bli märkligt destruktivkonstruktiva: jag skulle kunna lockas till att inte sova för att istället kunna skriva, men i det skulle jag bara överleva en stund.

Jag tror att det kan vara så. Allting beter sig konstigt i de väldigt pressade situationerna: som om kroppen och hjärnan tänker "oj, nu är vi inte på topp, kommer det en björn nu är vi döda - så låtom oss vara på helspänn, låtom oss uppfatta allt med sylvassa öron och spänd nos, låtom oss fly snabbt snabbt snabbt av det minsta av prassel i buskarna...". Därför ser och upplever och gör man allt så tillspetsat, i de där tillstånden, tror jag. Kanske gäller det även för skrivande. För läsande, däremot, råder andra regler. Nedsjunken i böcker är den utmattade ett lätt byte för björnar och andra rovdjur. Djuret i en säger nej till det där, det är en farlig aktivitet i det tillståndet.

Men, om man ändå lyckas sjunka ner i bokvärlden, när man är i det där utmattade och tillspetsade tillståndet, då sjunker man djupt och snabbt och livligt.

Lite sömn. Plågsamt, men den livliga tröttheten ger en betryggande känsla av berättigad improduktivitet, trots insikten att det egentligen inte är något annat än en lögn och en ursäkt. Drömde om hundar och om ögon i otäck förvandling. Vanliga teman. Otäckheten i förlorad syn, så universellt, så strikt existentiellt - men samtidigt så väldigt bundet till mig, mina ögon och min redan nedsatta syn: och de främmande, tunna artefakter som jag placerar ovanpå dem för att hjälpa. De hjälper mig hjälpa mina ögon,  de gör mina ögon bättre, men någonstans finns ändå en misstänksamhet gentemot de där plastbitarna jag låter ligga nära min syn. De är ju inte min kropp. De är från världen utanför mig. Var nu den gränsen går, mellan mig och utanför.

Lektion. Om retorik som kritik. Jag borde ha frågat om det där skrämmande: hur medvetenhet om uppbyggnad och knep och metaforer och effekter kan blockera en annars ren, naturlig inspiration. Men jag kände att jag kanske skulle kunna ses som lite dåraktig då, om jag avslöjade åkomman, (är det bara jag som har åkomman? är det en åkomma?), så jag höll tyst. En annan gång. En annan gång...

Någon satt och pratade med en för mig osynlig annan i vänthallen. Hon såg sargad ut, men jag visste inte om hon var så sargad, sargad nog att prata med sig själv. Hon kunde likväl ha haft hands free. Teknikens nyheter gör de förvirrade svåra att urskilja i mängden av de som bara är tekniskt uppdaterade. Och även de kan vara förvirrade, antar jag. 

Hunden var glad och hälsade både på mig och på brevbäraren. "Han verkar känna dig...?" frågade jag brevbäraren. "De känner igen kläderna" sa han. Brevbärare och hundar, vilken speciell liten relation de måste ha. Absolut unik.

En fin filt som någon tappat eller slängt i diket lockade och lockar än på mig. Jag undrar varför jag inte förmår plocka upp den. Anseende! För så gör man ju bara inte. Den kan vara äcklig, smutsig och besmittad och så. Men det är inte däri mitt motstånd och min försiktighet ligger, tror jag. Det ligger någon annanstans. I något slags rikedomsideal. Märkligt. När jag var liten skröt mina vänner om hur lite pengar de hade. Fattigdom som ideal. Arbetarklass och allt var det är. Ändå kan jag inte riktigt förmå mig att ta vara på den där utmärkt vackra, om än potentiellt smutsiga, filten...

Andra konstiga saker ligger på marken idag, noterade jag. En såndär klätter-och-klös-ställning för katter, och en pinne klädd med massa sådana där papprullar som toapapper viras run. Är det kasta-konstiga-saker-på-marken-dagen idag kanske? I så fall står den inte mer i almanackan.

Mer kaffe. I obskyra mängder, helst.