Jag drömde att djuren sprang ifrån mig i natt. Ett utav dem ville stanna hos mig, men kunde inte stå emot den andres vilja att fly undan. Mina djur, mina älskade djur. Jag hoppas att de kommer tillbaks till mig i natt.

Jag försöker knäcka koden, om det finns en kod, och läser därför om något som kallas transgenerational haunting... en tyst, hemlig och omedveten överföring av ett obearbetat, förtryckt trauma från föräldrar eller far-/morföräldrar till barn och barnbarn och deras barns barn. Från generation till generation vandrar traumat vidare, och blir tystare och tystare, hemligare och hemligare, allt svårare att uttrycka, allt mer stumt, substansberövat. Slutligen ligger det där, i barnet, som en tomhet, som ett hål eller ett vakuum från något som drabbat föräldrarna eller föräldarnas föräldrar eller deras föräldrar. Det som någon någon gång förlorat och inte förmått sörja för lever vidare, försöker bli (ombe)sörjt av nästa generation eller generationen efter denna - men dessa generationer vet inte vad det är som gnager, eller ens att det är något som gnager. De handlar och känner på vissa sätt, utifrån den hemlighet de råkat ärva: och vet knappt ens att det finns ett något att komma över, att det finns ett något som vill bli bearbetat. Att bearbeta en hemlighet, ett tyst arv av trauma - hur gör man det? Att bearbeta ett spår av ett spår av ett trauma - hur gör man det? Det kan man nog inte, inte utan tidigare generationers hjälp, inte utan deras (eventuella) vetskap om vad traumat egentligen är, eller var, eller förblivit i tysthet, i hemlighet.

        Förintelsedrabbade, afroamerikaner, de koloniserade - dessa är klassiska exempel på grupper där detta kan antas ske, där tyst nedärvda trauman spökar, där inre tomheter fortsätter att störa, generation efter generation. Men det krävs inga oerhörda katastrofer: det lilla som görs hemligt och blir tyst är lika förlamande som det stora som görs hemligt och blir tyst, ärvt i tysthet. Ingen är helt befriad från spöken, från hemsökelse. Det är jag ganska säker på. De må vara genomskinliga och tunna, spökena, men de är starka, inflytelserika, envisa. De är helt enkelt bra på vad de gör, eftersom de är vad de gör - spök[ae].

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...