Skriver jag bättre när jag inte sovit?

Är det så så tror jag det hänger på en slags skärpt verklighetskänsla uppblandad med en suddighet i hjärnan. Är det så så tror jag man uppnår samma effekt mer långtdragen hunger. Är det så så skulle konsekvenserna kunna bli märkligt destruktivkonstruktiva: jag skulle kunna lockas till att inte sova för att istället kunna skriva, men i det skulle jag bara överleva en stund.

Jag tror att det kan vara så. Allting beter sig konstigt i de väldigt pressade situationerna: som om kroppen och hjärnan tänker "oj, nu är vi inte på topp, kommer det en björn nu är vi döda - så låtom oss vara på helspänn, låtom oss uppfatta allt med sylvassa öron och spänd nos, låtom oss fly snabbt snabbt snabbt av det minsta av prassel i buskarna...". Därför ser och upplever och gör man allt så tillspetsat, i de där tillstånden, tror jag. Kanske gäller det även för skrivande. För läsande, däremot, råder andra regler. Nedsjunken i böcker är den utmattade ett lätt byte för björnar och andra rovdjur. Djuret i en säger nej till det där, det är en farlig aktivitet i det tillståndet.

Men, om man ändå lyckas sjunka ner i bokvärlden, när man är i det där utmattade och tillspetsade tillståndet, då sjunker man djupt och snabbt och livligt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...