Jag talade idag länge med en alkoholiserad finsk man som trodde sig vara Jesus. "Jag är en Mästare!", deklarerar han. "Men, skulle Jesus, som är du, ha sagt så? Var inte Jesus, som är du, väldigt ödmjuk?". Jag möts av stora, förvånade ögon. Eftertänksamhet. "Jo. Jo, det har du rätt i! Han var väldigt ödmjuk!".

      Han nämner sedan att han hade haft visioner. Jag frågar om dessa, men han låtsas inte om att jag frågat. Däremot berättar han gärna, att Jesus inte sa ett ord på väg till korset och under korsfästelsen. Och inte heller han, den finske Jesus, var rädd för döden, påstod han. För han hade Jesus, han hade och var Jesus på en och samma gång. Och Jesus var bara hans.

      Han berättar om sin dotter. 28 år gammal, fyrbarnsmamma, Chalmersstudent. "Jag saknar henne så." "Din dotter?, undrar jag. "Nej, Josefin, min fru", svarar han. "Då får du väl försöka hitta något annat att brinna för?". Ett sarkastiskt skratt ljuder och jag förstår precis - "Något annat? Vad skulle det vara?", undrar han. Jag har inget svar.

Människorna på vagnen hör vårt samtal. Men de låtsas inte om det. De sitter en halv meter ifrån den finske mannens röst utan att höra. De har ju hörlurar. Det hade jag med. Jag skulle just avnjuta Riders on the storm när Jesus krävde min uppmärksamhet. Mina medpassagerares försök att inte finnas till var mer fascinerande än det faktum att jag pratade med Jesus i egen hög person.

"Jesus var hårdrockare".

"Fanns hårdrock på den tiden alltså?"

"Ja, det är jag säker på".

"Boxning också?"

"Jaja, jag är ju boxare, så..."

"Vad har du gjort av ditt liv, Tommy?" börjar han sjunga. Jag frågar "Tommy?, är det du?". "Ja, jag har skrivit den här låten själv". "Har du några svar på frågan då?" undrar jag. Jag får ett kort och gott "nej" till svar, och sedan är det bara till att lämna ifrån sig ännu ett sarkastiskt, gemensamt skratt.

       Han vill att jag skall titta honom i ögonen. "Vad ser du? Visst är de snälla? Jag har goda ögon". Det hade han. Men jag vet å andra sidan inte om jag någonsin sett en människa med onda ögon. Alla människor är sårbara i ögonen. "Vissa människor blir rädda när man tittar dem i ögonen" säger jag. Han förstår inte alls vad jag menar. "Blir du rädd när du tittar mig i ögonen?". "Nej nej, men andra blir rädda när jag tittar dem i ögonen". Han förstår fortfarande inte vad jag menar, och återkommer hela tiden till ett klandrande av sig själv. Vi lämnar det.

       "Jag blir så arg, förbannad, på att folk inte fattar!" utbrister han plötsligt, högt, aggressivt, apropå tro, och apropå hans övertygelse om att jorden snart kommer gå under. Jag såg hat i hans goda ögon. "Men man kan inte tvinga folk till tro?". Han skrattar igen "nej nej, det har du rätt i, det har du rätt i". Hatet försvann. Och ersattes av ännu en glimt av cynism.

        Min hållplats. Jag ställer mig upp, säger farväl och ser två svarta killar som suttit bakom mig. De tittar på mig med förvånade, medlidsamma, hånfulla och samtidigt respektfulla ögon. Ögon som utan röst sa:  "jävlar, stackars lilla flicka, vi beklagar att du fick stå ut med detta, men starkt jobbat: varför pratade du överhuvudtaget med honom".

Jag vet inte riktigt, men jag led inte. Däremot undrar jag vad som hände efter att jag lämnat vagnen.