På kunskapskanalen igår talade en kvinna som hade skrivit en bok. Den handlade om Jesus, bland annat. Hon tyckte han var en osympatisk ledare, att han hackade på sina lärljungar och på olika sätt missbrukade sin maktposition. God morgon Snällhetens Vålds-förespråkare, tänkte jag. Jesus var inte lamm, han var varg också. Men herre, så svårt det verkar vara att förstå, att det krävs svärd såväl som klappar på axlar om frihet och öppenhet skall bevaras.

       Kvinnan som hade skrivit en bok talade även om dogmatismer av olika slag. Hennes kritik av Jesus ledarskap gick i den linjen: att våga ifrågasätta det som inte får ifrågasättas. Rätt, absolut rätt. Men hon slår samtidigt en uppenbar knut på sig själv, när hon ifrågasätter Jesus outgrundlighet och skiftande skepnader, mellan lamm och varg. För det är ju i en sådan blandning och skriftning som våldet, dogmatismen, det låsta, bäst motverkas. Jesus höll saker öppna, i förundrans tecken: han var outgrundlig. Det var snarast senare: när Jesus som snällt lamm mejslades fram, som våldet tilläts bereda ut sig.

       Religionskritik stod också på kvinnans agenda. Det är fråga om människors frihet, menade hon. Den som föds in i en religiositet är dömd till dogmatism, och det är otäckt. Det är det. Samtidigt är religionen en kritik av världens  ateisters levnads- och tankesätt. Varför annars blir exempelvis Humanisterna otroligt upprörda och galopperar runt vilt och frustande när andra, religiösa världsbilder travar in på deras fridsamma äng?

       Jag vill komma någonstans med detta. Jag vill komma till den punkt där en rädsla faktiskt avslöjas - hos dem som kalkylerar och lägger fram förklaringar, skisseringar: hos dem som stressa fram abrubta svar. Och jag ställer mig i försvar för en viss typ av religiositet: den typ av religiositet som låter bli att stänga portarna, den som undgår dogmatismen. Den typ av religiositet som låter bli att sortera lamm för sig, vargar för sig: och som undviker försök till fastkedjande av outgrundliga djur, förhållanden och ting. Här någonstans finns dogmatismens största hot. I frågans öppenhet och i att hålla frågan öppen. Att våga stå rak inför ett fenomen som smular sönder, som gör det förgivettagna främmande, och som inte låter sig själv inordnas i vare sig diagram 1 eller diagram 2.  Att istället stå kvar: förundrad, ödmjuk, stärkt, försvagad och liten; inför det outgrundliga.

       Förundran. Eller om man vill vara grekisk (det vill man ju): thaumazein. Det är här alla ordningar och byggen har sin uppkomst och sitt första hem. Man börjar sitt tänkande i att undra, att för-undra. Men förundran, den ordentliga förundran, är inte hos oss för att bli löst. Den är inte här för att bli botad eller tillrättalagd. Den är snarast här för att hålla dörrarna öppna och behålla något som inte kan konceptualiseras. Det är smärtsamt, för undret är även ett sår som inte vill läka - men det är samtidigt genom detta sår och denna klåda som vi undgår det absoluta våldet. Det tveeggade får aldrig bli något mindre än tveeggat. Förundrans gud, Thaumas, blev allt till trots far inte endast till regnbågarnas Iris, utan även till Harpyjerna: monstruösa, stjälande bevingade kvinnovarelser. Thaumas (och hans kvinna: Electra) bar alltså på frön till det sublima; det som förtrollar i skönhet såväl som i förskräcklighet. Det finns i detta ett uns av ickevåld; eftersom det närmsta vi kan komma en fred är ett mindre våld, som rymmer en hemskhet jämte en trevlighet.

Jag bjuder avslutningsvis på några citat från Mary-Jane Rubensteins fina bok Strange wonder: the closure of metaphysics and the opening of awe:

"Thaumazein wonders at the stubborn inscrutability of the everyday. Unlike curiosity or puzzlement wonder does not vanish when the cause of a surprising phenomeneon is discovered, nor does it relentlessly seek out new marvels to calculate, comprehend or possess. Wonder wonders at that which conditions - and for that reason ultimately eludes - the mechanisms of calculation, comprehension and possession themselves" 

Ett tänkande som stannar hos undret, förblir med undret "keeps propositions provisional, open-ended, and incomplete. This is because wonder wonders at the strangeness of the most familiar: at that which, within the possibilities of determinate thinking, still remains indeterminate, unthinkable, and impossible. Wonder wonders at the opening in which all determinate thinking takes place"

"opening the question about wonder opens the question of opening itself"

"Wonder opens and originary rift in thought, an unsuturable gash that both constitutes and deconstitutes thinking as such. To open the question of wonder is to open thought not only to the fantastic and amazing but also to the dreadful and the threatening"

"Thaumazein keeps problems unresolved. It renders the thinker incapable of doing the kind of simple calculating or sure representing  that might secure himself and his knowledge against the stream od indeterminacy"

"If thinking were truly to keep wonder open it would have to give up all efforts to purify itself of the ugly and the monstrous; to open itself to rainbows and Harpies, the awesome and the terrifying alike" 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...