De romantiska säger (desperat? ad hoc?), att ångesten öppnar för relationer, ärliga relationer, nya relationer, andra relationer till Varat. Konfrontation med detta intet som ligger i allt, bakom allt och dolt som själva varat. Vi är nästan (?) alltid någonstans mellan, vara och inte. Vi är i blivandet och i bortfallandet, och vi är hos hos varelserna (hästarna, hundarna, de andra) och inte hos det som gör dem varande. Vi är på strandkanten, vi är i sörjandet och i välkomnandet, mellan det slätt slukande havet och de klippiga varelserna. Förundrans gud är barn av havet och av fastlandet. Så pendlar vi: tveka tveka tvivla tvivla, mellan det och då och sen och kanske och inte och jo. Existensen gömmer sig. Den har dragit sig undan (från början). Den är i en blind punkt. Vi närmar oss den tomma polen. Avslöjandet - ta-da: det finns inget där: varat var inte. Jag förstår inte vad det är jag skriver. Den kusliga känslan, när en mordgåta klaras upp och ger en en oväntad realisation. Det kan inte vara sant. Något är i obalans i mig. Jag kan ingenting göra. Jag är oförmögenhet. Förmögen endast till att se tomhet. Begär? Nej. Djuret domesticeras av filosofen, eller av melankolikern (om det finns en skillnad). Jag vill inte gny, jag vill använda och förstå. Vända och vrida. Vad är detta? Borde jag ta en cigarett? Jag har färg på fingrarna men det blev inget, av det. Det ville sig inte. Oförmögen för det är något som stör. Vad? Inget. Man måste lura sig själv till något för att lyckas och för att andas.

I natt drömde jag att lagarna i samhället försökte döma mig till något, trots att jag börjat rätta mig, anpassa mig och lyda. Då bestämde jag mig för att kliva av samhällsskeppet och bli en nomad. Väskan skulle tömas, först. På tunga saker. Man måste vara lätt när man vandrar dagarna i ända. Så jag lade ifrån mig mina masker.

       Några nätter innan dess - ha ha (jag vet inte varför det var roligt) - formulerade mitt omedvetna något superbt. Det kom med en skiss för hur man överkommer den tämjande perceptionen, den som ser till att det omöjliga förblir omöjligt (trots att möjligblivandet av det omöjliga är det enda som är möjligt: resten är ju  redan (möjligt, realiserat, troligt)). Man måste lura sinnet som lurar sig självt. Sinnet tror att det vet, men det vet bara eftersom det är trångsynt och stänger ute. Det förstör och blockerar vägen med en självmedvetenhet och en analyserande, evigt analyserande, tendens: "tänk om... NEJ! icke!". Skapar man en yrsel och en förvirring - så att upp inte kan skiljas från ner, och vice versa - då går det. Då kan det omöjliga möjliggöras.