En dag som var bra som blev dålig som blev bra. Cirkeln är sluten. Det snurrade och var suddigt ett tag, men sen blev vattnet svagt lugnare. Jag fruktar men älskar svaghet. Men jag älskar den, tror jag, mest eftersom det finns en styrka eller en potential till större styrka (befrielse, hävkraft) i den. Och den lockar eftersom jag alltid undvikit den. Om jag vänder mig till den, så är det för att djupdyka i och omvandla den - göra något av den, ett fragilt men vackert bygge. Hela den långa tidens "ömtålig konstnär"-ideal hälsar mig välkommen. Men det finns faktiskt något där. Bär man livet fel på ryggen, så att någon rem skär in i axeln och skapar köttigt sår, då vaknar något. Det öppnas en glipa till insidan och man kan se saker man inte sett förr.  Man kommer åt något. Och man är "klassiskt" svag eller skadad endast om man inte gör annat än lägger sig på rygg, gnyr, och låter resten av flocken slicka ens blod. Det finns dörrar i sönderfallet, även om det är för mörkt för att man skall kunna se dem med blotta ögat. Och det är oförutsägbarheten bakom de dörrarna som gör dem, till de mest fruktbara av dörrar.