I något program någon gång sa en kvinna att hon, sedan hon överlevt sin cancer, börjat se sig om efter själsliga anledningar till sjukdomen, snarare än kroppsliga. Var jag olycklig? Var det därför jag blev sjuk, i kroppen? Kunde jag börja leva, sen, då, just eftersom jag var döende? frågade hon sig.

Sjukdomar är i många fall mysterier. 

Någon bakterie eller något virus, eller så, har slagit sig ner i mina lungor. Det har jag varit med om 5-6 gånger förr och läkarna undrar varje gång hur det är möjligt - "du är ju så ung". Ja, vad vet jag? Passiv och aktiv rökning, damm och limm? Eller kanske vill jag, i min typ primordiala dualism, bli sjuk i kroppen - och kanske blir jag det således. Men ack, det är ju så; att om man trycker  ner något, försöker låta bli att ta i det och se på det, så blir det ändå i slutändan än mer centrerat.

       Men. Jag tycker mig ändå märka att sinnet eller själen får ett större utrymme, när kroppen ligger och darrar utmattat. Asketismen: håll ögonen borta från kroppen för att ge dem chans att se något annat, istället. Härom natten till exempel, innan jag fått något mot lunginflammationen, kunde jag inte sova. Jag var olidligt ivrig och aktiv medan kroppen skrek efter vila. Det var inte förrän jag satte mig och det blev...

inget mästervärk

men

jag somnade sen