Jag delger, innan den försvinner, en kort (vaken)dröm-sömnparalys-anteckning sparad i mobilen:

"Kan alla snälla lämna rummet. Gå ut. Gå ut och dansa eller nåt istället. Sa jag det verkligen? Paralys. Någon lyfter mig i höften, vänster, eller kramar om mig. Hårt. Utdraget. //Familj i skog. Lite bruna, grå, spöken? Ett misstänkt barn [misstänkt för att mentalt ha lyft mig i höften]. //Parallel  dröm. Barn med schamanpappa som frågar - har den där Franz haft något inflytande på dig det senaste? Ja. Jag tror han var här. När? Vet inte. En del. Något farligt med Franz. // Flera paralyser. Folk i rummet, som även är en utomhusscen, session. Kommer och går, smyger. Mängder. //Kvasi-människor som känner på saker och sjunger eller låter, läser av [sakerna] eller nåt. De är slavar? Farligt. // Hör saker i rummet. Ser saker."

Det var en tung, oerhört tung, natt. Stress gör sådär med mig: något förblir vaket och jag hamnar sådär mittimellan, i friktion - mellan medvetande och kropp, mellan dröm och vaken, mellan kritiskt förnuft och drömmens accepterande av allt. Men skrämmande upplevelser är lättare att uthärda när det finns något intensivt intressant med dem. Och så är det i dessa fall.

De sjungande slavarna - slavar eftersom de var viljelösa - måste ha varit martyriska konstnärer. De fick ont, väldigt ont, när de tog på saker för att förmedla deras inre melodier: men de kunde inget annat. Likt konstnärsdjur utan förmåga att kontrollera känslor och drifter kunde de inget annat.

      Det finns väl något avundsvärt i det, delvis. I att vara enad med sin vilja och sin drift, trots att man vet att det kommer skada en. Klassisk betingning ur funktion: driften är konung. Sådan är ju inte den vanlige människan av idag. Hon tvistar och sorterar bort mycket av sig själv. Hon sorterar bort eller spärrar mycket av det destruktiva; på bekostnad av det kreativa. För det destruktiva, det destruktivas explosiva frigörande ärlighet, håller i kreativitetens hand. Den mångbottnade skapelsen är en medling och omvanling av något farligt, något dubbelt, något som annars inte alls kan hanteras eller förmedlas. Åtminstone var det så förr, någon gång, att det destruktiva fick andas - via kreationer, berättelser, medlanden av olika slag. Idag, tror jag, kommer den vilda och *våldsamma frihetskärleken inte riktigt så långt upp mot ytan - den binds istället tre meter ovanför botten, av starka barriärer, av luftspärrar.

* Frihet är alltid frihet från något: en frihet kräver alltid en kamp. Det är en våldsam handling att bryta sig fri - vare sig friheten nås via ett fysiskt våld eller via ett upproriskt tal.