Jag undrar vad det är som har hänt. Har någonting, via verklighetens krasshet och dess samtidiga sjukhet, förlorats, eller har något - en potentiellt kreativ obundenhet - vunnits? Tillståndets eller lägets grund, dess orsak, är nog inte obetydlig. Fast jag har inte tagit mig ned till den än, jag kan inte känna den än. Så kanske borde jag inte stanna och leta, kräla i stoftet, allt för länge. Då kan man komma ännu längre bort från den där stigen som man vet att man borde följa.

Dessutom finns det sällan något enkelt och tydligt och klart där på botten. Man tror att man där skall finna en simpel händelse eller en enda faktor, som verkat och styrt och påverkat - men sen, väl nere vid första stenen, finner man inte en sten utan ett virrvarr, av omöjliga geometriska figurer, drömmar, paradoxer och spår av saker, som hänt men inte hänt.

        Den dogmatiske och den blinde, den lurade, skulle missa alltsammans och gräva, ner, längre ner, förbi de många svaga men fundamentala rösterna i tunnlarna, och plötsligt finna att han kommit ut i rymden, på andra sidan jordklotet. Vad skall han göra där? Vad har han uppnått där?

Men se, nu kom jag genast vilse igen.

Det tar ibland en längre tid innan man ser vad som hänt, eller att det ens hänt något. Ty livbåtar släpps snabbt ut, när man är i fara, och med dem kommer kulisser som får stormen att verka helt okej, eller rent utav fin, bra, härlig. Man ser till att det icke-autentiska liv som man plötsligt verkar fängslad i inte verkar så skräckinjagande som det borde och som det egentligen är. Man stannar och inreder och köper sig en ny säng, och man känner sig snart som hemma - trots att platsen egentligen är främmande, vitt främmande för ens autentiska, egentliga strävan.

Skillnaden mellan galenskap och upplysning är att den upplyste inte överrumplats, utan strävat vaket, sett, hanterat och fokuserat. Den galne ser inte ens, att han tappat fokus.