Den där fördömda biologin. Jag vill inte veta hur mycket man styrs av den. Obehag och en angst, idag. Jag visste inte riktigt, jag vet inte riktigt, jag vet inte, alls. Det är väl det där glappet mellan självet och självet, dess egen-betraktande, som blivit större en stund - stort och gapande. Kanske fick jag med mig något upp från det stora svarta underjordiska hav som jag simmade i inatt. Det dränkte mig nästan men någon drog mig upp igen. Jag är glad att det Stora Mörka finns, i drömmarnas verklighet och i verklighetens drömmar. Det låter mig uthärda alla mundana käftsmällar som tilldelas mig, hit och dit. Slag som spånar och spinner på dagens mest erkända symbol: sedeln. De slits av min hand och jag tvingas sälja min själs produkter (som kommer från något stort och underjordiskt). Glad är man då, dubbelt upp, åt de mörka haven, och strömmarna som inte kan hanteras.

Borde jag säga något om Breivik? Okej då. Jag gör det. Varför detta eviga flöde av - "media ger honom för mycket uppmärksamhet"? Låt honom tala, för Guds skull. Det är så otäckt enkelt och smidigt att ta tillflykt till det enkla demoniserandet och omänskligförklarandet. Bin Laden var med om det, och många innan och efter honom. Vari ligger problemet med försök att förstå? Är ett perspektiverande verkligen så fruktansvärt skrämmande? Finns det, i detta, en tanke om att alla, om de får tillgång till Breiviks tankegång, kommer bli som honom? Ge tilltro till människorna, till de som lyssnar. Tro på att de har ett kritiskt tänkande, att de inte är så tama och enkelt manipulerade att varje påstående eller argument omedelbart absorberas i blod och själ utan vidare. De kan ta ställning, de är fullt förmögna till det - men under förutsättning att allt läggs på bordet. Om saker censureras, om Breiviks tal tystas, då ges han rätt - då visar han sig ha haft rätt i sitt påstående om att det att Västerlandet hänger sig åt en psykotisk självkritik, där censur gömmer sig bakom PK-mask och en charade av yttandefrihet. Han har demoniserat, och om vi i gengäld demoniserar honom är vi alla lika barn, som leker bäst i krig.

      Om vi å andra sidan vågar lyssna ger hans tal tillgång till demoniserandets inre organ: och vi kan sedan ta ställning, vi kan försöka förstå bortom total reducering. Det är insikten om att det finns flera perspektiv - och flera lager i människan - som skrämmer oss. Breivik görs hellre till ett monster än till en människa som bildat sig en viss stark uppfattning. Annat är det i djurens rike. Vi tycker att räven är helt okej trots blodstänken kring munnen. Men människan som ter sig djurisk blir omedelbart ett missfoster, om han eller hon ger sig på de oskyldigt betande. Bilden av människan är bilden av ett tamdjur. Att utöka horisonten bortanför den egna lilla lilla inringade synpunkten innebär inte att man ställer sig på mördarnas sida.