En dag som var bra som blev dålig som blev bra. Cirkeln är sluten. Det snurrade och var suddigt ett tag, men sen blev vattnet svagt lugnare. Jag fruktar men älskar svaghet. Men jag älskar den, tror jag, mest eftersom det finns en styrka eller en potential till större styrka (befrielse, hävkraft) i den. Och den lockar eftersom jag alltid undvikit den. Om jag vänder mig till den, så är det för att djupdyka i och omvandla den - göra något av den, ett fragilt men vackert bygge. Hela den långa tidens "ömtålig konstnär"-ideal hälsar mig välkommen. Men det finns faktiskt något där. Bär man livet fel på ryggen, så att någon rem skär in i axeln och skapar köttigt sår, då vaknar något. Det öppnas en glipa till insidan och man kan se saker man inte sett förr.  Man kommer åt något. Och man är "klassiskt" svag eller skadad endast om man inte gör annat än lägger sig på rygg, gnyr, och låter resten av flocken slicka ens blod. Det finns dörrar i sönderfallet, även om det är för mörkt för att man skall kunna se dem med blotta ögat. Och det är oförutsägbarheten bakom de dörrarna som gör dem, till de mest fruktbara av dörrar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...