Allt är slut.

Jag drömde om en lustmöderska som tog människors liv helt barnsligt. Ett ständigt "hoppsan..." utan samvete eller eftertanke. Efter varje försvunnet liv slet hon sönder kropparna och lade i en stor (minst fem meter hög) hög på bakgården. Röd död hög. Men så kom en dag (det är som en saga) då hon träffade sin själsfrände och livskamrat. För att göra sig lika stor med honom, liksom jämnbördig - jämförbar -, tog hon av de röda högarna på bakgården och fyllde i sig själv. Hon blev stor. Lika stor som han eller större. Men ack så porös hon var. (Kanske är alla som bygger på sig själva med de döda (dvs alla, utan undantag) egentligen precis lika porösa). Då han och hon skulle ägna sig åt det där som förälskande människor ibland ägnar sig åt, så grävde han in med handen i hennes mag - rakt igenom hus och allt, och såg vad som fanns där. Han fann något som var vackert. En lysande vit pärla stor som en knuten knäve. Den var knuten till lusten eller till livet. Det finns väl en skillnad?