Människor överallt omkring mig, på gator, i kön i affären, i trappor, på spårvagnar och bussar. De är där och jag är där, vi är på samma ställe, vi är nära, men vi är samtidigt långt ifrån, och alla är tysta. Kanske är det den där tystnaden, förmågan att vara tyst trots att det står ett potentiellt spännande möte eller en potentiell vän bredvid, som utmärker den moderna människan.  Förmågan att undvika alla möten som kan bli. Förmågan att inte drabbas av alla ögon man möter. Förmågan att bara gå förbi - passera, passera, passera, titta lite, sen passera. Inga ord. Och låt för Guds skull inte ögonen vila för länge i någon annans. Stå gärna nära,  om du måste, sådär en halv meter ifrån, men stå nära utan att närma dig.  Alla går förbi. Går förbi trots att de står precis bredvid.

Men det finns vackra parenteser i detta: för ibland händer det att man, i någon slags tillfällig neuros eller utmattning eller uppgivenhet, faktiskt inte nöjer sig med att stå nära - man märker hur man också närmar sig, trots att man är en modern människa som helst bara vill passera, så märker man hur man närmar sig, försiktigt och litet, men ändå... Svaret man får när man gör så  består, har jag märkt, av fyra steg: 1) inledande förvåning, 2) misstänksamhet, 3) leende, och sen 4) ord, som på grund av den ihållande förvåningen gränsar till ett stammande. Och svaret blir nästan alltid väldigt litet, men samtidigt enormt, oöverträffat stort.

Fotofullträff, slottskogen, x antal år sedan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...