Jag drömde att jag var ute och gick. Utomhus, utmed en stig, torrt landskap. Sakta sakta växte en känsla: den där känslan av nästan-igenkännande som man ibland drabbas av då man tittar på film och tvingas till att tänka:

Vänta nu lite, jag känner igen detta, har jag sett den innan, eller är det bara deja vu? Om jag har sett den innan, varför vet jag då inte vad som kommer hända härnäst?

När det är deja vu, så brukar känslan avta, försvinna bort, när man blir medveten och vaken, vaket betraktande av det man tror sig känna igen, vaket betraktande av sin egna igenkänningskänsla. Även i denna dröm avtog känslan ju längre jag kom på promenaden. Ändå väntade jag hela tiden på ett klimax, på ett bergets topp av absolut igenkännande. Och så kom det, till slut, det  absoluta igenkännandet - och detta i åsynen av en liten, liten sanddyn.

Jag tror den kallades något med måne eller sol.

Och.

Jag hade varit där innan.

Men inte vaken. Nej, mitt drömjag kom fram till att jag mindes denna sanddyn från en dröm.  En dröm om en dröm om en sanddyn, alltså. Jag vill tro att sanddynen inte är det viktiga här. Det är de många återkomsterna, kvasi-minnena, den nästintill absoluta obestämbarheten som är det viktiga. Fast sanddynen är ju fin den också, på sitt sätt.

  Salvador Dali, Mi esposa desnuda (1945)