Tydligen tappade jag tråden någonstans någongång i min brors trapphus igår, då jag hjälpte till att flytta möbler och kartonger uppför många trappor. Nu är jag absolut vilse och verkar (den stora skräcken: fruktos!) ha glömt bort hur man skriver. Vad var det jag skulle skriva, då? Hur var det jag skulle börja? Eller vänta nu - jag har redan börjat. Hur fortsätter man? Jag har bara plottrat ner en sida, och har redan glömt bort vart jag var på väg. Dessutom har min fot somnat.

       Det är fuktigt och ljummet ute. Som en nordisk regnskog. Jag lyssnar på Andreas Grega igen och minns Kareby, mitt Tivolirum där, min gunga. Kanske kommer jag ännu en gång nästlas in i nostalgi utan framtid, istället för att lyckas stega mig framåt. Det är fint, om man har tid att tänka tillbaks i tid. Men nu borde jag tänka mig mot horisonten. Jag borde hitta ett skepp som är på väg dit. Jag borde leta upp min biljett - vart var det jag gjorde av den? - så att jag kan komma någonstans. Kroppens trötthet verkar ha spridit sig till tanken. Det är bedrövligt hur beroende de är av varandra, tanken och kroppen.

Jag gungar på min rutiga gunga, någon gång för länge sedan, i Tivolirummet i Kareby.