Människor överallt omkring mig, på gator, i kön i affären, i trappor, på spårvagnar och bussar. De är där och jag är där, vi är på samma ställe, vi är nära, men vi är samtidigt långt ifrån, och alla är tysta. Kanske är det den där tystnaden, förmågan att vara tyst trots att det står ett potentiellt spännande möte eller en potentiell vän bredvid, som utmärker den moderna människan.  Förmågan att undvika alla möten som kan bli. Förmågan att inte drabbas av alla ögon man möter. Förmågan att bara gå förbi - passera, passera, passera, titta lite, sen passera. Inga ord. Och låt för Guds skull inte ögonen vila för länge i någon annans. Stå gärna nära,  om du måste, sådär en halv meter ifrån, men stå nära utan att närma dig.  Alla går förbi. Går förbi trots att de står precis bredvid.

Men det finns vackra parenteser i detta: för ibland händer det att man, i någon slags tillfällig neuros eller utmattning eller uppgivenhet, faktiskt inte nöjer sig med att stå nära - man märker hur man också närmar sig, trots att man är en modern människa som helst bara vill passera, så märker man hur man närmar sig, försiktigt och litet, men ändå... Svaret man får när man gör så  består, har jag märkt, av fyra steg: 1) inledande förvåning, 2) misstänksamhet, 3) leende, och sen 4) ord, som på grund av den ihållande förvåningen gränsar till ett stammande. Och svaret blir nästan alltid väldigt litet, men samtidigt enormt, oöverträffat stort.

Fotofullträff, slottskogen, x antal år sedan.