Somnar allt för få timmar innan jag måste vakna. Missar vagnen men inser att det vore en allt för stor - och onödig - ansträngning att hetsa upp sig över det, utan sömn och allt, så jag kommer lugnt och stadigt för sent istället.

       Några timmar senare går jag jämte hunden utmed gatan och sjunger högt och modigt på Monica Zetterlunds romantiska Visan från Utanmyra. "Endast en gång såg jag den man...". Precis på utsjungandet av "man" tittar en spanjor, helt oväntat, ut på mig genom ett fönster. Drabbad av instinktiv genans över min falsksång, och över hur tillfälligheterna råkade förvandla honom till den mannen, gjorde jag mig  det trevliga besväret att le och skratta och säga "hej", säga "hej" till denna man som jag endast såg en gång, men som nog ändå inte var den mannen.

Eller kanske var han det, kanske var han den mannen? Det får vi aldrig veta. För enligt visan skall jag bara få se honom en gång. Den gången är förbrukad. Kanske var han inte ens spanjor.

  Zetterlund kan man dock se och höra många gånger. Hon har blivit spöke.