Disig men solig lördagmorgon. Jag har finhunden hos mig och tänker lite på oärligheten i kärleken. I all kärlek, i all kärlek som är stark. På hur den förälskade någonstans slutar att se sin älskade, för att istället se, tala med och om, möta någon som sållats fram, sorterats och bearbetats - och tro att det är detta som är hen, att det är detta som är den älskade. Så blir den älskade överöst med beröm, fina ord helt utan taggar, fina ord sprugna ur en syn som inte riktigt ser, en syn med blinda punkter som den bitvis-seende inte märker. När alla andra i publiken sitter allvarliga och undrar, håller sina huvuden kalla, sitter den älskande och applåderar, från början till slut - som om hen befann sig i en annan värld, såg andra saker, dömde allt det onda som gott.

Nu vill hunden väldigt gärna ut på morgonpromenad, och jag skall köpa mjölk. Vi återkommer.

Återkomst. Förutsättningslöst. "Du älskar mig för den jag är". Eller snarare: du älskar mig för det du ser att jag är. Finns det rum för något slags anklagande, någon slags kritik eller skärskådande, i det förutsättningslösa välkomnandet, i kärleken utan krav? Säkerligen; när den älskade försöker fly eller väljer en annan att älska i smyg. Då plötsligt slår sig lagarna ner i den älskandes famn och tvingar hen in i hysterisk gråt och höga skrik om krav och lagar. Så de ligger nog alltid där någonstans, och gror - lagarna och förutsättningarna, under ytan på den förutsättningslösa, rena kärleken. Inte förrän det sker brott och kriminalitet av olika slag, inte förrän den älskade tar en annan att älska vid sidan av och så bryter den heliga bestämmelsen, inte förrän då klarnar synen för den andre. Den andre som då inte bara älskar sin älskade för den hen är, utan även för att hen följer vissa latenta regler.

     Då plötsligt blir det tydligt att det handlar om att ha och behålla, att hålla den andre inom vissa väggar, men utan att tala om det särskilt öppet, utan att låtsas om att väggarna ens finns där.

Nu orkar jag inte vara pretentiös mer idag. Istället får ni se vad jag gjort de senaste dagarna, istället för att skriva:

  Hon är inte som de andra, akryl, 100 x 73cm