Jag har tidigare märkt, och märker nu, ännu en gång, hur svårt det är att skriva (om) någonting som man redan skrivit, grundligt och med gott resultat, någon annan gång. Är det för att pappret, som förvisso aldrig är helt blankt, på något vis redan är nästan skrivet? Är det för att man inte riktigt någonsin kan låta bli att snegla på den där formen som ligger bredvid? Är det för att man hela tiden kämpar förgäves mot spår från den andra texten, spår som vill bestämma, styra? Är det för att man någonstans vet att målet inte är att skapa en kopia av den andra texten, samtidigt som man inte kan låta bli att vilja sträva efter att komma riktigt, riktigt nära? Komma riktigt nära, göra något som är riktigt likt - men samtidigt helt nytt?

Kanske var det såhär Bibelns författare fick idén till Evas skapelse: lite efter, lite svårare, lite mer hemsökt av den där vackert fulländade mannen som skapades en stund innan. Någonstans fick så Gud kalla fötter, copy-pasteade ett revben, och fick en misslyckad avkomma. Det första barnet är alltid det som känns mest speciellt.

Och när det blev dags för fler barn blev fulheten och grinigheten såklart än mer påtaglig. Segt.