Smittsamheten. I Vansinnets Historia konstaterar Foucault, bland annat, att den medeltida smittohärds-paranoian, inför lepran, senare överfördes  till galenskapen. Dårarna blev då, kanske plötsligt, oerhört farliga - inte bara för att de symboliskt hotade den allt renare förnuftsvärlden, utan för att de rent fysiskt, som fysiska, fasta kroppar, gav ifrån sig något, ett sekret, dårsakapens bakterier. Så de hölls, likt de fysiskt sjuka, långt borta, långt bort från den rena staden och den rena stadens människor.

Intressant som idéhistorisk notering. Men för närvarande undrar jag om det ändå inte ligger något i det? Om det ändå inte ligger något i  tanken på dårskapen som smittosam? Små, små är naturens bakterier... de hoppar från kropp till kropp och sätter igång förruttnelse, smidigt - tack vare deras litenhet är de  svåra att stoppa vid dörren, de är nästan alltid redan inne. Men den sjuka tanken då? Hur liten är inte den? Hur lätt är inte den? Lättare än en fjäder, absolut svårfångad, helt snabbfotad. Den slinker förbi...

         Ja, jag tror att de sjuka tankarna är smittsamma och att den psykiska sjukdomen, tankens sjukdom, är den mest smittsamma av alla smittsamma sjukdomar. Ett ord eller ett samtal, en text eller en förnimmelse, och den har smitit in, skuttat förbi det vaktande psyket, och gjort bo i hjärnans vävnader. För tanken - vare sig den är frisk eller sjuk - väger ingenting, den är lättare än allt, och när den blir skurkaktig är inga murar tjocka nog: den skurkaktiga tanken glider lätt igenom dem alla, som det spöke den är.

Fredagsmys...

Stormen utomhus verkar inte rubba mitt inomhus: absolut stagnation är det som råder där, lugnt hav utan spattlande vattendjur... bara en alienerad sjöman som seglat vilse är vaken. Han äter en död fisk i brist på annat och tittar uppgivet ut mot hosisonten, väntar på ankomsten av ett skepp vars passagerare kan säga åt honom var fan fastlandet egentligen ligger.

          Utanför fönstret på Humanisten går samma kvinna förbi tre gånger. Hon ser lika nöjd ut varje gång och jag undrar om hon är en kuliss, eller om verkligheten loopat sig lite grann. Donna Haraway, som jag trögt försöker läsa på andra sidan fönstret, säger en massa saker om gränser och patriarkat och ontologier och phallogocentrism och rasism och kapitalism och kolonialism och  dikotomier och sånt. Alla gränser skall överkridas och alla hybrider som kan födas skall födas. Sen kan vi alla bli djurmänniskomaskiner som är allt och inget och som styr sig själva, som är fria på något vis. Helt fast delat, en helhet med delar som inte reduceras, eller dylikt. Det låter ju ganska fint. Kanske lite för fint?