Random kriminell kvinna.

Det är underligt och lite roligt det där - hur de otäcka människorna som skadar blir än mer otäcka, riktiga monster, om de skadar saker och varelser mitt på ljusan dan. Tankegången måste gå något i stil med:

"Om de nu skall hålla på och jävlas sådär, de där människorna, om de tvunget skall skada och härja, om de tvunget skall vara bastarder, så kan de väl åtminstone ha hyfs nog att göra och vara det efter mörkrets inbrott?"

Brotten är inte riktigt lika allvarliga om de är lite otydliga, om de är halvt om halvt höljda i mörker, om de sker i skymningen, om de sker där och då ingen ser. Alla ser och vet vi att brotten ändå alltid finns där, att de begås, att människor skadar: men om de begås i mörkret vet vi  att den som skadar på något sätt ändå känner till gränsen mellan rätt och fel, att han eller hon vet att detta, detta är inte rätt, att detta måste göras i skymundan.

       Endast skurkarna och mördarna och de våldsamma är berättigade, till och med tvingade, att ljuga och gömma sig, att göra sig hemliga, att hålla sig i skuggan. Visar de sig i solen har de klivit över någon slags gräns eller tröskel, beträtt en för dem förbjuden mark, våldfört sig på den förnuftiga vakna världen där människor antar sig vara trygga.

      Men kanske är den främsta anledningen till att mitt-på-ljusan-dan- brottslingen är så väldigt skrämmande och radikal att han eller hon lägger beslag på och därmed perverterar något som de vakna tänker sig ha ensamrätt till: den härliga ärligheten. 

Jag kunde inte somna. Inte på grund av det där vettvilliga ifrågasättandet, paranoian, utan på grund av något annat. Medvetandet ville inte vila sig. Och så kom det sådana där trevliga ångestvågor utan uppenbar grund eller botten, och höll mig vaken. Det kan ha något att göra med vad jag måste göra:

Måndag: genusseminarium, Donna Haraway.

Torsdag: Derridaseminarium (hållet av mig, herregud).

Måndag: utdelning av historiahemtenta (om 20 ännu olästa böcker).

Onsdag veckan därpå: historiahemtenta deadline.

Torsdag veckan därpå: idéhistoriaessä deadline.

Inte bra. Inte bra alls.

Nu är jag lagom yr och inser att mycket nog hänger på om huruvida jag kommer klara av att läsa de där 20 historiaböckerna på drygt en vecka. Klarar jag det finns det kanske hopp.