I vanlig ordning bangar jag ur alla slags festligheter och skäms över min ambivalens. En fågel straffar mig genom att bajsa i mitt hår, men jag skrattar istället för att lida. Dagen är en bra dag, och när den håller på att ta slut lägger jag mig på gräset på kyrkogården och tittar på himmelen och på myggen. Jag läser vad jag har skrivit för länge sedan och förvånas över att det ännu håller ihop, något sånär, ganska bra, faktiskt. Kan någon som skriver, professionellt eller inte, någonsin se tillbaks på en gammal text och se den som hel och bra och fin och färdig, utan förbättringsbehov? Tveksamt. Men det är väl lite vackert  och lyckosamt ändå, att det aldrig tar slut. Hur skulle världen se ut om alla blev klara hela tiden? Den skulle inte se ut alls. Den skulle vara tom.