Efter fyra långa dagar utan djur, på grund av den där förbannade påsken, har jag nu, äntligen, idag fått återse den svarta hunden.

Körsbärsträden har börjat blomma på kyrkogården.

Nu minns jag, förresten, plötsligt, att jag igår kväll när jag försökte somna fastnade i tankar kring relationen mellan kolonialism och berättelser om utomjordingar. Medeltida spekulationer om det exotiska och spännande Öst, med skatter och drakar och prinsessor och diverse missfoster, äger många likheter med vårt numera stora corpus av berättelser om möten med varelser från andra planeter. Ibland framstår de, de andra, som oerhört skrämmande, som realiseringar av våra värsta sidor, och ibland framstår de som varelser vi alla borde sträva efter att bli. Ibland blir de offer för oss, vi västerlänningar eller vi människor, och ibland blir vi offer för dem, för de barbariska despotiska österlänningarna eller de svartögda, iskalla utomjordingarna. Ofta är österlänningen såväl som utomjordingen visdomsbärare och monster samtidigt - monster och visdomsbärare som samtidigt skadar och räddar, skrämmer och lugnar, ljuger och frälser. De har tillochmed ögonformen som gemensam nämnare: snett asiatiskt.  

Märkligt, eller kanske omärkligt, är det också hur imperialismen såsom en maktkamp mellan 1800-talets stormakter inte alls egentligen tog slut med andra världskriget, då våldet mot det österländska blev lite väl tydligt, utan snarare fortsatte - men med nya spelare, USA och Ryssland, och med en nya arena för makt- och kraftmätning: rymden. Därefter var det därifrån, inte från de vita fläckarna över Afrika-kartorna eller från det stora kinesiska riket, som främlingarna kom, förtrollande och skrämmande, som hot eller som frälsare.

      Kanske är alltsammans, alla dessa berättelser om utomjordiska varelser, en slags bearbetning av vad västerlandet gjort sig skyldigt till under kolonialismen och imperialismen. Ty det synes främst vara vi västerlänningar som möter dem och drömmer om dem, de där andra, som är så lika de andra vi drömde om och mötte innan och under den koloniala epoken, som är så lika våra många berättelser om österlänningar, om despotiska asiatiska härskare, om sataniska muslimer, om visa indier, om rytmiska afrikaner...

       Knappast är det väl heller förvånande att det främst är i USA berättelserna frodas. USA som den nya världen. Den nya världen som sträcker sig bortom såväl det urgamla österlandet som det gamla Europa. Den nya världen som tar över stafettpinnen från Europa och springer vidare ut i utforskandet av det enda okända som återstår - rymden. 

Där någonstans, i de där tankarna, började jag falla in i sömn - men drömmarna blev nästan otäckt märkliga då ljuden från en kvinna som någonstans i huset låg och stönade av njutning på något besynnerligt vis vävdes in i de redan underliga drömmarna om utomjordingar och kolonialism.  För nog är väl kombinationen utomjordingar och kolonialism konstigt nog - där behövs knappast extra grädde på moset i form av stönande kvinnor.