Ibland avslöjar jag mig själv som personlighetslös. Det är otrevligt förfrämlingande, en känsla eller erfarenhet som man nog aldrig kan vänja sig vid. Någon behaglig klarsynthet eller i-nuet-närvaro kommer inte av det: snarare fastnar man allt mer i sig själv, i en skräckartad förundran inför den egna tomheten.

        Detta drabbar mig då jag, ofta av trötthet, fastnar okontrollerat i att betrakta min egna person: min person som annars är naturlig och given, som agerar automatiskt, som har ett helt mönster och en lång historik att utgå ifrån. Jag betraktar den och inser att den... inte är där, inte egentligen. Förmodligen går detta maniska reflekterande inte att tvinga eller mana fram av ren vilje/tanke-kraft. Nej, detta kommer av att en främmande impuls knackar på dörrn, där och då. hur som helst, när den och inte jag vill. Den är evigt ovälkommen. För den sätter mig i karantän från allt, till och med, eller framför allt, från mig själv.

Men vad är det för ett Jag som känner allt detta?

Jag var i föräldrahemmet i helgen. Det var grått mest hela tiden, utom här: