Ibland avslöjar jag mig själv som personlighetslös. Det är otrevligt förfrämlingande, en känsla eller erfarenhet som man nog aldrig kan vänja sig vid. Någon behaglig klarsynthet eller i-nuet-närvaro kommer inte av det: snarare fastnar man allt mer i sig själv, i en skräckartad förundran inför den egna tomheten.

        Detta drabbar mig då jag, ofta av trötthet, fastnar okontrollerat i att betrakta min egna person: min person som annars är naturlig och given, som agerar automatiskt, som har ett helt mönster och en lång historik att utgå ifrån. Jag betraktar den och inser att den... inte är där, inte egentligen. Förmodligen går detta maniska reflekterande inte att tvinga eller mana fram av ren vilje/tanke-kraft. Nej, detta kommer av att en främmande impuls knackar på dörrn, där och då. hur som helst, när den och inte jag vill. Den är evigt ovälkommen. För den sätter mig i karantän från allt, till och med, eller framför allt, från mig själv.

Men vad är det för ett Jag som känner allt detta?

Jag var i föräldrahemmet i helgen. Det var grått mest hela tiden, utom här:

 

nadja.h

18 september 2012 10:59

så här känner jag nästan jämt.. då jag är nykter dvs. vet inte om det är bra eller dåligt men det är ingen trevlig känsla. den gör liksom allting meningslöst.

gillar verkligen dina inlägg, de får mig att tänka..

Espe

4 oktober 2012 20:37

Roligt att höra att du gillar mina inlägg, tråkigt att höra det andra. Människan är en tänkande varelse och en kännande varelse, det ställer till det för oss. Och det där reflekterandet... ja, det kan höja oss till skyarna, men det kanske är vanligare att det sänker oss djupt djupt ner i underjorden?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...