Men så satan har jag tagit rådjurets form, jagad med höjda öron och örnens ögon. Jag är på jaktvakt gentemot verkligheten såsom utökad: stor. Tillståndet har inducerats av uttröttning och givit sinnen spänst. Det finns andra inflytanden nu. Hör ni inte? Jag är prinsessan på ärten,  känner och ser stort, flämtar och har har svårt att ta skämt. Vargar strövar runt hörnet och mina hundar vägrar lyssna. Gå för i helvete inte ner dit. I grottsystemet finns vakter och det försiggår annat där än jag trott. Den urgamla aktiviteten har avsatts eller förflyttats. Eller så finns den kvar bakom bergväggen och de där i uniform är villfarelser och lurendrejare som vill leda mig bort. Finns det ett yttersta eller ett "närmre"? Eller åtminstone ett "annat"?

Jag bär mikroskopet framför näthinnan. Micro och macro, jag anar små linjer i sanden. Gigantism! Vinklarna och vändningarna och riktningarna är oräkneliga. Jag kan leva stort i min dansande skrattautonomi, men de dystopiska alternativen i den pratande verkligheten mångfaldigas som kanterna på sandkornet under lupp. Vanligheten förvrids åt helvete. Det går fan inte att bete sig och skådespelaren måste lära sig att göra ett bättre jobb innan folk märker "ahaaaaa" och skeppet sjunker. Förmodligen simmar jag i illusionens paranoida tjattervatten. Men tänk om det inte är så.

Hur mycket blod behöver man spilla innan havet uppenbarar sig?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...