Det går ju faktiskt inte när man inte kan. Visst, bedragare: intala dig och ljug, fördärva instinkten och uppbåda en grund pöl av KRAFT som ger intrycket det räcker, jag kan, jag orkar, det går. Men så sant så snabbt så klart sinar skiten och man fortsätter i ren besvikelse tills allt blivit fullständigt trött skräckblandat, helt utan förtjusning. Så lägger man sig i kvav sensommar och undrar om något har försvunnit för alltid och om det kommer förbli såhär nu? Tålamodväntan på vattnets tillströmning äter själens jordnötter: sprängfyllda med kalorier salt och fett.  Utan att tugga. Ingen tuggar. Jag har slutat tugga. Inte ens det jag försöker ge hinner förbi tändernas malande. Det liksom bara spys upp och sen är jag slut. Ibland när jag äter glömmer jag hur man sväljer och det är nära att strupen spricker. Hela rena objekt svävar runt, ur mig, i mig och kring mig, och inget nytt blir till i detta matta obearbetade helvete.

Ta det i en sakta mak då, idiot. Hugg ner några träd där du står istället för att vänta på en glänta. Det är kanske en urskog du går i och då kan det ta fram till döden innan du ser solen och månen igen. Den grådaskiga skymningen tar över så fort den får chansen.

Missa inte gryningen. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...