Oas av naivitet vidsynthet nyfikenhet och fullständigt obesudlade skratt. Barndom. Du krafsar bland löven med en magisk pinne och ser vad för underligt fuktig värld som finns under ytan. Du fångar tusenfotingar och bygger upp små palats åt dem att sitta och bilda familjer i. Du kan för allt i världen inte sluta förundras över den skimrande lena blå puttekulan och den sagolika plats den måtte komma från. Du kan för allt i världen inte stänga ögonen och bli sådär skevt skygglap-synt som de vuxna.

Sen där, plötsligt - myntets dunkla baksida. Den villskorslöst älskade modern slänger hetska anklagande ord utifrån ett tidigare okänt regelverk: Men ANNA! När jag säger stanna så menar jag stanna! Förstår du inte! Tårarna börjar rinna och så planteras de första hängnaderna i barnets inre. (För att fästa pålen i den mjuka marken måste man först hämta släggan och göra ett hål. Hängnaders grund är förlust.) Nej, hör på mig, hör du inte vad jag säger? Det är skott rakt i små hjärtan. Moderns vapen är besvikelse och det är ett vapen som letar sig in till de djupast liggande nerverna.