Den alienerade är väl på sätt och vis alltid ensam. Samtidigt är det genom ensamheten som man kan fly undan alienationen - eftersom alienationen ju består av ett slags glapp eller en tomhet mellan människorna, ett glapp eller en tomhet på platsen där det skulle finnas en relation, där det skulle finnas en mellanmänsklighet. Undviks relationen så undviks också dess misslyckande: alienationen. Men i samma samtidighet finns glappet också mellan den alienerade och sig själv, på insidan, lite som ett brott i tiden - en icke-samtidighet med sig själv, en misslyckad naivitet eller ett misslyckat flöde. Tiden är ur led. Det är nog kanske framför allt däri den ligger, alienationen, i jagets plötsliga icke-samtidighet med sig självt.

Så. Alienationen förutsätter (den misslyckade) relationen. Ensamheten skulle alltså ha kunnat vara den absoluta boten mot alienationen, om det inte hade varit för att alienationen även delar jaget från sig självt. En omöjlig flykt. Men jag skall nog ändå ge den en chans. Jag skall nog ändå försöka springa bort ett tag, förhoppningsvis utan att istället hamna i ett splittrat jag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...