Mina kära grannar, som jag inte känner eller knappt ens hälsat på, men som jag i gengäld har mytologiserat stort, flyttar nu ut. Jag kommer sakna er, hur många ni nu än egentligen är. Ni har varit tysta och snälla och mer eller mindre osynliga. Ibland har jag hört er tassa i trappen, öppna och stänga dörrar, men annars har ni mest glidit förbi likt gastar.

En gång frågade en av er om jag hade fått ett brev som skulle till er. Det hade jag inte. Men det var ett fint ögonblick.

En annan gång hade jag precis flyttat in och skulle äntligen, efter några oroliga första nätter, få sova. Då drog ni igång den enda ordentliga festen ni någonsin haft och jag blev oglad. Så jag ställde mig i fönstret och kastade onda blickar in mot er. Men det enda jag kunde se var er St Bernardshund-tavla och all ilska rann av mig. Det var ett fint ögonblick.

En annan annan gång skulle jag ta ett bad. Så jag gick och ryckte lite lagom våldsamt i min dörr för att försäkra mig om att den var låst. Då såg jag att en utav er stor där utanför, vid eran dörr, och slängde en misstänksam eller förvånad blick mot mitt håll. Det var ett fint ögonblick.  

Jag kommer sakna er. Kära Sankt Bernardsgrannar. Jag kommer saknar er.

Varning: postkolonial smärta kan förekomma i texten nedan.

Allergiker uppmanas läsa med försiktighet.

Usama bin Laden har, som få nog undgått, dödats. Mårten Schultz skriver bra om just detta - att han dödats, dödats istället för att ställas inför rätta - i Dagens nyheter. Visst är det så, att någon rättvisa inte skipades i dödandet. Snarare undslapp Usama rättvisan i själva dödsögonblicket - i det dödande som visade vår rättvisas bräcklighet, som visade hur rättvisan och det civiliserade vacklar när ställda inför primitiv ilska. Där finns i detta, tänker jag, en föreställning om att primitivitet måste mötas med primitivitet. En föreställning om att talibanerna under Usama inte förtjänar rättegång, att en rättegång inte skulle göra någon skillnad, inte för dem.

        Kanske är det också sant, kanske skulle en rättegång inte göra någon skillnad för de politiskt aktiva i Mellanöstern. Kanske skulle de rent utav snarast bli än mer uppeggade då de ser att ingen ställer sig bakom dem, för det skulle ingen i väst göra, det tror jag inte. Ingen skulle orka försöka förstå varför. Däremot skulle en rättegång stärkt vår rättvisa, vår bild av rättvisan, vår självbild där rättvisan är en viktig komponent.  En rättegång skulle ha visat att vad vi kallar för rättvisa, vad vi försvarar som rättvisa, verkligen är rättvisa. Kanske skulle vissa också bredda sina synfält, kanske skulle vissa förstå dåden på ett annat sätt, och så förmå närma sig problemet med andra möjligheter.

      Men nu skipades alltså ingen rättvisa. Den andre parten fick inte höras. De som hade velat lyssna fick inte tillfälle att lyssna. Ett skott - sedan tystnad.

 Schultz skriver, som sagt, bra om detta om rättvisan som inte skipades i dödandet av Usama. Men i beskrivningen av av de brott Usama utfört, glider han in i överdrifter.

"Det brott som bin Ladin anklagats för är ett av de värsta och vidrigaste brott som en enskild människa begått."

Kanske är det sant, att detta är ett av de grövska brott som en enskild person genomfört. Men varför gör vi egentligen skillnad mellan brott ledda av grupper, regeringar, institutioner, och brott ledda av enskilda personer? Knappast var väl heller Usama ensam - hade han ensam utfört sina dåd hade han inte behövt dödas, för han hade redan varit död, sedan 11:e September. Framför allt undrar jag dock varför så få av oss ställer frågan "varför"? Varför genomförde Usama dessa aktioner? Paradoxalt nog var det i rättvisans namn:

"Terrorism against America deserves to be praised because it was a response to injustice, aimed at forcing America to stop its support for Israel, which kills our people". (bin Laden 27 december 2001)

Men det finns något större i detta, tänker jag. Det finns något större i detta att Usama inte fick någon rättegång medan Hitlers kompanjoner fick det. Frånvaron av rättegång pekar, tänker jag, i riktning mot den nästan uråldriga motsättning som vi idag knappast på ett direkt sätt är medvetna om. Motsättningen och striden som på många sätt skapade Europa och Västerlandet. Motsättningen mellan kristna och muslimer. Frånvaron av rättegång pekar på att vi ännu tror att de är djur som inte går att påverka, att de är förstelnade statyer eller naturobjekt, att vår rättvisa är för enkel och för svår för dem, att den inte biter på dem, eftersom de är fundamentalt olika oss. För att göra vår rättvisa rättvisa hade vi behövt visa att vi tror att den är universell, istället för att, som nu, visa att det finns undantag - att muslimen är ett undantag.

Ur svallvågorna efter en omtalad människas död brukar det dock kunna komma en del gott. I döden blir den omtalade mer synlig än någonsin.  Synlig och utsatt för en oerhörd nyfikenhet: utsatt för otaliga varför? Så kanske sker en slags rättegång och ett slags hörande i efterhand. Ett hörande och en rättegång som inte kommer resultera i att Usamas dåd accepteras eller försvaras, men kanske åtminstone i en annan förståelse. Så som det kanske kommer att sluta borde det kanske ha börjat - med försök att nå förståelse. Endast på den grunden kan kritik byggas, tänker jag. Det handlar inte om att acceptera allt, det handlar om att förstå vad man kritiserar.