Tretton timmar av komalik sömn och jag är ännu i dvala, inlindad i  en märkligt behaglig sömnighet. Alla människorna jag mötte med Djuret idag såg ut att vilja mörda mig. Alla utom en tjej som såg ut att vilja krama mig. Men då hade jag redan vant mig vid att alla såg ut att vilja mörda mig, så jag råkade inför henne se ut att vilja mörda henne. Ur sync.

          Kyliga vindar men märkligt lagomhård bänk att lagomsova på på Humanisten. Jag köper gräddost och tänker på den beige lilla mannen jag såg i skogen. Liten och rädd, gulbrun jacka och grå ryggsäck på sned. Han påminde mig om en annan liten rädd man som jag såg i fredags, i vänthallen på korsvägen. En liten rädd man som rusade in genom dörren med tunga väskor och sedan ställde sig och flämtade och kastade förskräckta blickar omkring sig. I bakgrunden satt två polska byggarbetare som undrade vad det var frågan om, och jämte dem satt en kostymklädd äldre herre med vit-svart-randig slips. Ingen av oss gjorde något. Vi bara tittade trött på den lilla mannen med den stora rädslan, och hörde hur han stammade fram "Th, th, th" mellan flämtningarna. Sedan gick han och ingen av oss, varken jag eller de polska byggarbetarna eller den kostymklädde herren, fick veta vad som hade hänt honom

                 I sommar skall jag läsa Paul Ricoeur och dricka hallonsaft. Ricoeur ser också lite grå ut, men jag tror någonstans att det är just de grå männen som är de mest spännande. Länge leve de grå männen med ryggsäckar på sned. Särskilt då de flämtar "th th th" i väntrum eller springer runt i skogar. Ty sen går de hem och skriver stora filosofiska verk, det är jag övertygad om.