Efter varje uppdrag granskning, eller valfri annan granskning där myndighetspersoner ställs mot väggen, kan man inte annat än undra: lider myndighetsmänniskor av någon slags medfödd genetisk defekt som gör dem oförmögna att "uttala sig om enskilda fall"? Även så när det gäller utfrågning om förhållanden i fall där pensionärer våldtar varandra på ålderdomshem - men utan att förgriparen förflyttas så mycket som en meter längre bort från offret.

"Jag kan inte uttala mig om enskilda fall."

"Nej, men, en annan fråga då - är du mänsklig?".

Fast pensionärerna, de nästan förruttnade och nästan döda, är såklart ett särskilt fall, samhällets lösa tand eller blindtarm.

       Jag minns dagen då man som liten plötsligt - som i ett halelulja - såg likheterna mellan barn och gamlingar: ömtåliga, lite barnsligt pliktförbiseende, oförmögna att ta hand om sig själva, närhetssökande, på väg in i eller nyss departerade ifrån Det Stora Okända i innan eller efter livet, försörjda av andra, och klängiga, på sina barn eller på sina föräldrar.

       Något ligger det i det där, det är nog lite så vi känner, innerst inne - innerst inne känner vi att barn och gamlingar är lika, och inte riktigt som vi andra.  Således synes vi - samhället - också behandla barn och gamlingar på liknande sätt: de ges inte full rätt, för de är inte samhället, de är inte som vi andra, de är inte som vi som är samhället - de är inte vuxna, de är någon annanstans, i en märklig mellanposition.

        Framför allt så bidrar de inte, och där äger de också, med avseende på rättigheter och bemötande från samhällets sida, likheter med flyktigar, kriminella, narkomaner, uteliggare. Ute på gatan kan det våldtas lika fritt och obehindrat som inne på ålderdomshemmen. Man måste ge för att få ta, för att få hjälp. Man måste bygga samhället, dra sitt strå till stacken, för att kunna förvänta sig att få något tillbaks. Att våra gamla människor i de allra flesta fall gjort så, bidragit, byggt, i hela sina liv fram till ålderdomen - det räcker inte långt. För de är fortfarande inte riktigt med, de är i samhället men ändå utanför: likt uteliggarna och barnen och narkomanerna.Så vi stänger ute dem eller stänger in dem, på gatan eller på hem, eller så låter vi dem vara inne hos oss, i våra hem, men endast om de passivt lovar att de en gång kommer att lämna oss, lämna beroendet; för att istället bli vuxna.

Innan du är i vuxenheten, och är i den på rätt sätt, är du ingen samhälls-medborgare, du är ett bihang eller ett undantag, en lös tand, en blindtarm. Barnen skall bli vuxna men är det inte än. Gamlingarna har varit men är inte längre vuxna. De kriminella och knarkande och hemlösa har misslyckats att bli vuxna.

Vad skall man säga? Väx upp för fan!