Det är otrevligt att man inte tycker att det är så otrevligt att vakna utan att minnas vad man drömt. Var var jag? Kanske i någon av John Mandevilles många världar uti öster, där det finns källor som ger evigt liv, människor med ansikten i magarna, "and many other marvellous things". Mandeville fanns knappt ens själv, han var ett hopkok och en blandning, han var en lögnare som till och med stal sina lögner, han var ingen egen kropp och han reste aldrig dit han påstod att han reste. Ändå reste han, på något vis, och gjorde resandet utan mål till sin filosofi, ickebeslagtagandet till sin största dygd, och förundran till sitt normaltillstånd.

Förundran. Det ligger nästan något otäckt i det där. I inte-riktigt-vetandet. I rädsla blandad med förtjusning, i den absoluta hänryckningen inför det annorlunda, inför det plötsliga, oväntade mötet. Jag har glömt vad han heter, men någon av Freuds medarbetare som försökte reda ut begreppen kring das unheimlich (the uncanny, kusligheten, den vaga skräcken där det skrämmande ligger i monstrets familjaritet) menade att denna kusliga känsla uppstår inför oavgörbarheter: farlig eller ofarlig? bekant eller främmande? verklig eller overklig?  Man kan svara på de där dubbla och svårkategoriserade sakerna på många olika sätt. Mandeville valde att låta det vara som det var,  obestämbart, lockande genom skräck, vackert i fulhet, fult i skönhet. Han fascinerades av det lilla, av relativiteten, av skillnaderna - en medeltida postmodernist, kanske?   

Illustration från någon upplaga av The Travels of Sir John Mandeville (1357)

Descartes sa, tydligen, att det är fint med en lagom dos av förundran, så att man blir hänförd och lite lagom paralyserad, lite lagom bergatagen. Men om förundran svämmar över alla vallar, tar sig in överallt och tar över, och ger absolut förfrysning - då väntar faran, för man vet aldrig om det förunderliga är farligt eller inte.

       Vid européernas anländande till Amerika torde européerna ha lyckats drabbas sådär lagom måttligt av förundran, medan indianerna frös till helt och fullt, inför dessa märkliga skepp som såg ut som flytande städer, inför dessa kritvita varelser som steg i land, inför dessa radikalt annorlunda människor (eller gudavarelser...). De välkomnade och det gick som det gick. Gästvänligheten borde ha sina gränser. Vissa lamm är egentligen vargar. Och vissa vargar är egentligen lamm. (Fast de flesta är givetvis både vargar och lamm). Efter den oväntade sammandrabbningen med förundran måste vi vara snabba med att ta ställning: kommer det nu ett hugg eller en smekning? 

Nä, this calls for cigarettes!